Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Drömmen om mitten består av en samling gamla eliter

Annie Lööf och Stefan Löfven.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det blir inte den här gången, men underskatta aldrig tjurskalligheten hos en purken herreklass.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Precis som förra gången har idén letts ut ur stallet, kratsad och nyryktad. Det är inga ytterkantsdårar som håller i grimskaftet, det är helt centrala dårar. Dagens Nyheter, Sveriges största dagstidning, förstås. En del statsvetare. En handfull gamla politruker.

Mitten. Samling i mitten. Alla ”anständiga” partier i förening, gärna under Annie Lööf.

Balans, alltså. Svensken är ju så funtad att det alltid känns bäst med vattenpass i absolut våg. Den goda världen är flytspacklad. 

Nu blir det inte så den här gången, för bland partierna är det ännu bara Annie Lööf som verkligen vill det. Men tro inte att saken är utagerad. Grupper som styr, ställer och sätter tonen i det här landet kan inte motstå lockelsen. För drömmen om mitten består egentligen av ett slags maktkoalition av gamla eliter.

Det handlar om att byta huvudkonflikt. De som kampanjar för samling i mitten ser inte längre konflikten mellan höger och vänster, eller någon annan sakpolitisk konflikt, som den viktiga. Den viktiga konflikten i deras ögon är den mellan de ansvarsfulla i samhällets topp och ansvarslösa väljare som ger sitt stöd till fel partier.

Det är alltid känsligt att ge sig på väljare, så det låter ofta som om ondskan liksom har besatt vissa väljare och att utfrysning egentligen är ett slags medlidsam exorcism. Striden kan formuleras på många sätt: mellan anständighet och populism, demokrater och auktoritära, ljus och mörker. 

Och det är sant att folk som tröttnar på överheten sällan gör det på ett finkänsligt sätt. Men det här är trots allt en fråga om något mer än etikett och uppfostran. Och hur man än vrider på saken handlar det om en etablerad elits vilja att gå samman i en kartell, för att kunna fortsätta som förut, utan att störas av oönskade synpunkter från väljarna.

Det är det här som gör mittendrömmarna riktigt förbannade på moderater, kristdemokrater och Sabunis liberaler: de är klassförrädare. Medlemmar av den härskande klassen som börjat samtala med uppkomlingarna. De är inte pålitliga längre.

Det jag just skrivit kan kallas ett skolexempel på skamlös populism. Idén om en ”elit”, om en motrörelse som fångar bredare folkskikt, om en maktkamp mellan samhällstopp och samhällsbas: allt finns där.

Och, visst. Men det viktiga är ändå om det är sant.

Fakta ser, på ett ungefär, ut så här:

Det här började med att samhällstoppen – etablerade partier, men även journalister och forskare – struntade i att undersökning efter undersökning, år efter år, visade att en majoritet av svenskarna uppfattade omfattande invandring som ett problem. Istället gjordes ett antal överenskommelser som ökade invandringen än mer. De som offentligt uttryckte tvivel brunmålades.

När den här opinionen till sist fick många svenskar att motvilligt rösta på ett parti som i just denna fråga lyssnade på folkmajoriteten, var de övriga partiernas svar att bilda en kartell – decemberöverenskommelsen – för att se till att budskapet från väljarna inte fick någon direkt effekt. När den kartellen sprack bildades en ny kartell, januariavtalet, som gav oss en vänsterregering, vald av en riksdag där 205 av 349 ledamöter inte är vänster.

Och nu då? Mer av detsamma, verkar det som. Varför skulle inte Annie Lööf till sist få leda den slutliga kartellen mot oförskämda valresultat?