Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Drabbad av depression och ”vanära” – på grund av ost

VANÄRAD. Kändiskocken Marc Veyrat förlorade nyligen en av sina tre stjärnor i Guide Michelin.Foto: SHUTTERSTOCK
FINKROG. Interiör från Marc Veyrats restaurang La Ferme de mon Père.Foto: SHUTTERSTOCK

Cecilia Uddén, som är Mellanöstern i radion, berättade i veckan om en iransk hök.

I betydelsen hårding, alltså, inte rovfågel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Denne hök hade utbrutit i något som kvällstidningarna antagligen skulle kalla ”hånattack”. ”Ha!”, började han.

Får man åtminstone anta.

”Ha! Fransmännen har kämpat i ett år med sina löjliga Gula västar. Ändå kommer de tillbaka, gång på gång. Vi iranier, däremot, har slagit ned vårt uppror på någon vecka. Ha!”

Det finns ett antal problem med den spydigheten. Det främsta är väl att fransmännen inte deltagit i samma tävling som den iranska regimen. Sedan Napoleon gav sin karriär en rejäl skjuts genom att skjuta rojalister på Paris gator år fyra – den republikanska kalendern gällde – har fransmännen bara sporadiskt mördat demonstranter.

Man kan ibland ana något som gränsar till nationell stolthet över strejker, blockader och ockupationer.

Inte så att tanken inte finns där och kanske till och med lockar en aning. Michel Houellebecq, Frankrikes minst flärdfulla, mest knasprofetiska författare, är till exempel där och nosar i sin senaste. Fransmännen har en fallenhet för att göra rent hus med varandra då och då. Men de har också en fallenhet för att älska sina egna orosstiftare. Man kan ibland till och med ana något som gränsar till nationell stolthet över strejker, blockader och ockupationer.

C’est la vie!

Inget sådant, förstås, bland de fanatiska ayatollorna. De är för klena i anden för att orka med lite mothugg. Fransmännens svagheter finns på helt andra områden. Till exempel vad gäller ost.

Den här veckan drog ett rättsfall igång i Nanterre, utanför Paris. Kändiskocken Marc Veyrat har stämt Guide Michelin. Hans restaurang förlorade nyligen en av sina tre stjärnor. Sömnlöshet, depression och förtvivlan har följt på ”vanäran”, som Veyrat själv uttrycker saken.

Skälet till vanäran? Brittisk cheddar. Guide Michelin påstår att Veyrat använt sådan i sin ostsufflé, istället för ”franska kvalitetsostar” som Reblochon, Beaufort och Tomme. Veyrat avfärdar påståendet som befängt. Att hans sufflé var gulare än i normalfallet berodde på att han hade använt saffran.

Några av er kanske har hört talas om Parisdomen...

Veyrats vanära verkar vara smittsam, för det är inte mer än en månad sedan hela Frankrike drabbades av en liknande oförskämdhet.

Några av er kanske har hört talas om Parisdomen, som inte syftar på en katedral, utan en blindprovning av vin i Paris 1976. I såväl den röda som den vita klassen slog kaliforniska viner de franska. Det var ett nationellt trauma, som fortfarande ältas. Flera blindprovningar har gjorts sedan dess, oftast med än större försprång för amerikanerna. Ändå kan fransmännen inte smälta det.

I oktober i år hände något än mer ofattbart. ”World cheese awards”, det brukar kallas ostarnas Oscarsgala, hölls i Bergamo i Italien. Och vinnaren? Världens bästa ost?

”Organic Blue Cheese”. Från Oregon. I USA.

Nummer två var en italiensk parmesan. Numer tre en spansk fårost. Nummer fyra en brittisk cheddar. Först på plats åtta, strax före en japansk ost, kom en fransos: en epoisses från Bourgogne. Nästa franska ost kom på plats 17.

Iranska ayatollor kan håna fransmännen hur mycket de vill. Det kommer aldrig att bita. Att den femte republiken skakar i sina grundvalar har inget att göra med Gula västarna, eller Macron, eller Le Pen eller ens att Notre-Dame brann ned. Det här med ostarna, däremot …