Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Det viktiga blir vilket ord som används

Jag vet inte vad jag ska tro. Det vuxna är vår nya heliga gåva från Gud. Men den påminner om en Coca-Colaflaska mitt i Kalahariöknen, som i filmen "Gudarna måste vara tokiga". Foto: / FILMBOLAG

Får man påminna om "Gudarna måste vara tokiga"? Den sydafrikansk-botswanska (ja, ja, jag slog upp det) komedifilmen, alltså.

Om inte, ber jag om ursäkt redan nu.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den fick bra kritik när den kom, i alla fall, i början av åttiotalet. New York Times jämförde med Tati, Time med Buster Keaton, Washington Post med Disney, när Disney är som bäst. Svenskan var förstås lite sippare: "mycket rolig och moraliskt mycket tveksam".

I korthet handlar den om bushmannen Xi, som hittar en tom, men hel Coca-Colaflaska i Kalahariöknen. Han tar hem den till stammen som en gåva från gudarna. Snart utbryter ett fasligt bråk om vem som ska få använda flaskan, så Xi bestämmer sig för att gå till världens ände och kasta tillbaka tingesten till gudarna, innan det är för sent.

Det går säkert att bli förnärmad över att bushmännen inte förstår att det bara är en flaska de hittat, även om de i särklass dummaste människorna i filmen är civiliserade vita. Men man känner ju igen sig. I Xi.

Man känner igen sig på samma sätt som när Evelyn Waugh skriver i sina reseberättelser från 1930 om ett besök i det uråldriga etiopiska klostret Debra Libanos. Där blir han visad deras världsberömda bibliotek. Det består av fem eller sex högar dokument, och ett par heliga bilder som behandlas med stor vördnad. Waugh konstaterar att bilderna rivits ur en massproducerad tysk religiös almanacka från 1800-talets slut.

Man känner igen sig. I de etiopiska munkarna, inte i Evelyn Waugh, alltså.

Det har talats så mycket om behovet av vuxna på sistone, att till och med Godmorgon Världen i P1 gjorde ett inslag om det förra helgen. Lösningen på våra problem, om jag förstått saken rätt, är att vi äntligen ska bli vuxna.

Men det är någonting med det där begreppet. Eller snarare med det där begreppet när det landar hos oss.

Ett exempel: det pågår en rättsprocess om jakträtten på renskötselområdet som hör till Girjas sameby. Är den samebyns eller statens? Tvisten nådde i måndags hovrätten.

Girjas Samebys ordförande Mats Berg vid Gällivare tingsrätt. Foto: CARL-JOHAN UTSI / SSR

Allt vi fick höra från första dagens överläggningar var att statens advokat använder begreppet "lapp". Det gör samerna förbannade. Advokaten hänvisar till att "lapp" inte är synonymt med "same", utan att "lappar" länge var det formella samlingsnamnet på den nomadiserande befolkningen. Fallet bygger på historia, så de historiska termerna är svåra att undvika.

Samernas företrädare hävdar att advokaten uttrycker sig "rasistiskt". 

Domaren försökte kompromissa och sade åt advokaten att han varje gång han använde begreppet "lapp", också måste förklara det. Det gjorde han inte.

Vuxna, var det.

 

LÄS MER: Svenska miljön är en dröm för tölpar och skitstövlar

 

Utan att välja sida, är det inte så här: antingen retas advokaten med samerna. Det är i så fall inte särskilt vuxet. Eller så fjantar sig samerna över en term som måste användas för att lösa fallet. Det är i så fall inte vuxet. Domaren försöker under alla omständigheter låta bli att tala om vad som gäller. Det är verkligen inte vuxet.

Jag vet inte vad jag ska tro. Det vuxna är vår nya heliga gåva från Gud. Men den påminner om en Coca-Colaflaska mitt i Kalahariöknen. Eller tyska billighetstryck i etiopiska kloster. Vi vet att vuxenhet måste vara något fint, vi vördar vuxenheten, men vi vet inte riktigt vad den är för något, eller hur den används. 

Gud hjälpe oss.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!