Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Det verkar ha blivit mycket svårare att växa upp

Så, alltså, hur många av alla rapporterade övergrepp på festivaler och fester den här säsongen tror ni är övergrepp i någon egentlig mening? Och hur många är pinsamt tonårsfummel, som alla nu vill göra polisärenden av? skriver Johan Hakelius. Foto: PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES

Frågan alla egentligen ställer sig är förstås hur många av alla anmälda sexuella övergrepp på säsongens festivaler och fester som faktiskt är övergrepp.

Såja, gå inte i taket. Ni förstår precis vad jag menar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är ett helvete att vara tonåring. Åtminstone om man inte är en så fantasilös tonåring att man tror att man fattat allt.

Det är sant, bör kanske tilläggas, även för killar. Tonåringar fumlar och famlar sig fram. Och sex, kärlek och närhet är det mest obegripliga av allt. Det är dessutom en obegriplighet som kräver en snar lösning. Är man börs-vd och misslyckas med att lösa sin huvuduppgift får man sparken och ett avgångsvederlag. Är man tonåring och misslyckas med att lösa sin huvuduppgift - sex - finns ingen utväg. Man tvingas sitta kvar med skammen.

Ur detta eviga faktum träder många år-tusenden av platta repliker, pinsamma tystnader, svettiga händer, motstridiga drifter, oklara signaler, ovälkomna hand-påläggningar och välkomna handpåläggningar som aldrig blev av.

Och, förstås, en del övergrepp.

Det är klart att ingen tonåring ska behöva utsättas för oönskade närmanden. Helst skulle ingen tonåring behöva utsättas för att vara ungdom, heller. Men det senare är svårt att lagstifta bort. Varje människa är ovillkorligen dömd till pubertet och tonår. Ett tidsbestämt straff, men utan möjlighet till benådning. En räcka valhänta år, då det inte ens är lätt att veta vad som är oönskat och vad som är önskat.

Vi vet ju allt detta. Så, alltså, hur många av alla rapporterade övergrepp på festivaler och fester den här säsongen tror ni är övergrepp i någon egentlig mening? Och hur många är pinsamt tonårsfummel, som alla nu vill göra polisärenden av?

Jag har ingen aning. Kanske har attityderna blivit råare. Kanske har vi varit alltför överseende tidigare. Då är det vuxnas ansvar att uppfostra. Men kanske, bara kanske, finns det också, vid sidan av detta, ett behov av vuxna som inte utan förbehåll uppmuntrar tonåringars varje känsla av kränkthet. Som inte bekräftar idén att besvikelser, eller obehag, eller mellanmänskliga haverier alltid är en myndighetsfråga.

En annan av alla de saker som tonåringar behöver hjälp med av oss vuxna, är nämligen att ge saker och ting rimliga pro-portioner.

Det är naturligtvis självmordsbenäget, särskilt av en medelålders man, att skriva sådana här självklarheter. Vissa resonemang ska man helst strunta i. Jag kommer förstås att avkrävas svar om vilka övergrepp jag vill att vi ska ha överseende med. Låt mig redan på förhand säga: inga övergrepp alls.

Men likväl. Det är bra att vuxna människor hjälper tonåringar att ge saker och ting proportioner, även när det kostar lite grand. Det är inte alltid det enda svaret är att starta en ny hashtag och ropa på det stora synliggörandet.

Det jag egentligen vill komma till är väl att det verkar ha blivit mycket svårare att växa upp. För både flickor och pojkar. Allt det som redan förut var en helvetes plåga, är nu ännu trassligare och än mer högspänt. Och jag tror inte att vi vuxna är till särskilt mycket hjälp.

Vi är antagligen för upptagna med att jaga pokémonfigurer och att färglägga innanför linjerna i våra vuxenmålarböcker, när vi inte skriker på myndighetsingripanden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!