Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Det måste finnas en gud – och hen driver med oss

Staten ska rasbestämma våra knän – det går inte att ta på allvar, menar Johan Hakelius. Foto: Antonio Bat / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN

Skiljelinjen går inte alls mellan katt- och hundälskare. Eller mellan surströmmingsätare och resten. Eller mellan könen.

Eller ens mellan dem som är med oss och dem som är mot oss.

Skiljelinjen - det här är en allt starkare övertygelse hos mig - går mellan dem som inser att världen är absurd och dem som fortfarande tar den på allvar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har ni följt historien om knämätningarna? För att avgöra hur gamla ensamkommande flyktingar egentligen är, ska svenska staten nu sätta igång mätningar av tandmognad och knäleder. Särskilt knälederna, eller mer exakt "slutningen av en tillväxtzon i den nedre änden av lårbenet", sägs vara så nära ett giltigt födelsebevis kroppen kommer. Fram med magnetkameran.

Kruxet är att knälederna kanske inte är lika för alla. Möjligen beror det lite på varifrån man kommer. Så regeringen - det måste ju gå rätt till, det här - har givit Socialstyrelsen i uppdrag att ta en titt på hur knälederna utvecklas, beroende på etnicitet.

Ja, hoppsan, där kom det.

Ingen minns de stora författarna längre, men någonstans i landet finns kanske ändå någon med en vag hågkomst av ett av litteraturens mer inspirerande tal. En kravlista, som så ofta inom politiken:

"Ett: rätten, nej, plikten för varje fri engelsman att odla sin egen potatis! Två: ett omedelbart förbud för import till de Förenade kungarikena av alla utländska rotfrukter! Tre: den obligatoriska, vetenskapliga mätningen av alla vuxna, manliga knän! Den sanne engelsmannen vet inte av det magra, kantiga knä som kännetecknar de så kallade intellektuella. Inte heller de kriminella klassernas svullna knä. Nej, det brittiska knät är ståndaktigt! Det brittiska knät är muskulöst! Det brittiska knät är på marsch!"

Det är fascistledaren och damunderklädesförsäljaren sir Roderick Spode, i P G Wodehouse böcker, som talar så övertygande. Hans Svartshorts - de svarta skjortorna var redan slut när Spode samlade sina anhängare - hade ingen vidare framgång den gången. Men nu verkar de ha fått jobb på Socialstyrelsen.

Man begriper förstås konvulsionerna och protesterna som följt på beslutet att rasbestämma våra knän. Här har alla städade personer och institutioner, staten inkluderad, i åtminstone 40-50 år insisterat på att det inte finns några raser i egentlig mening. Det finns bara sociala konstruktioner. Och så ger de plötsligt sir Roderick Spode rätt. Vi måste skilja de ädla svenska knäna från resten. Nätet är fullt av rättrådiga som inte vet hur de ska vända sig.

Det är det här jag menar. Det finns de som tar in nyheter av det här slaget utan att blinka. Det finns de som upprört börjar famla efter ett upprop att skriva under. Men så finns vi. Vi som helt enkelt lägger den här nyheten till alla andra bisarra rapporter som fyller vår vardag:

Det amerikanska försvaret har gått med på att betala spiondömde Bradley Mannings könsbyte. SSU håller rassegregerade möten. Göran Greider kräver lagstiftning för att kunna gå ned i vikt. En statlig utredning beskriver de som kopplar samman sex och kärlek som offer för "kärleksnormen". Och, alltså, staten ska rasbestämma våra knän.

Det är här, precis här, som skiljelinjen går. Tar man en värld med sådana nyheter på allvar, är man inte riktigt frisk.

Det måste finnas en gud. Och hen driver med oss.