Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Det finns ett slags magisk tilltro till samtyckesritualen

Foto: Damian Dovarganes / TT NYHETSBYRÅN

Samtycke är en kinkig sak.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det fanns en tid då vi kunde skratta åt amerikaner. Man läste den där dekalen på gräsklipparen, till exempel – den där det står att man inte ska DRICKA bensinen – och så var smilbanden i arbete.

Bara att föreställa sig omständigheterna när någon amerikan, någon gång, fick för sig att dricka bensinen direkt ur klipparen:

Tippade han den bara över munnen? Eller använde han sig av hävert? Hur mycket hann han – för det är garanterat en han – dricka, innan det framstod som en dålig idé? Och hur mycket stämde han gräsklipparbolaget på?

En gång kunde vi skratta, men så togs världen över av jättebolag och EU-kommissioner. Bit för bit, förordning för förordning, algoritm för algoritm antogs vi alla vara den där killen som drack ur gräsklipparen. Nu lever vi i en gemensam värld full av brasklappar, friskrivningar och dårvarningar. 

Det är här samtycket kommer in.

Man kan inte köpa sängben, läsa en dagstidning, eller lyssna på en ekosändning längre, utan att gå med på…

Ja, exakt vadå? Har du någon aning?

Naturligtvis inte. Man gör det som krävs. Agree, agree, agree. Ingen läser någonsin de långa texterna. Ingen förväntar sig att någon ska göra det. Men likväl skrivs texterna och likväl trycker vi på godkänn. Skulle någon glömma att lägga ut en text som ingen läser och alla godkänner, är det med all sannolikhet ett brott mot EU-förordningar och konsumentlagar.

Det är som om vi utan att tänka på det har hamnat i en teokrati, ett samhälle som bygger på heliga, magiska ritualer och den som inte utför ritualerna döms för hädelse. Vi måste samtycka till högt och lågt, vitt och brett i en ceremoniell uppvisning av självbestämmande, som egentligen är ett exempel på raka motsatsen.

Det finns garanterat ett tjog jurister som kan berätta för mig varför det här är något utomordentligt bra, men vad gör ritualer av det här slaget med oss? Händer det ingenting med oss, när vi vänjer oss vid att osett ge vårt samtycke till vad det än är som främlingar begär av oss?

Sexuellt samtycke kanske få av oss ger lika lättvindigt, men det finns ett slags magisk tilltro till den ritualen också. 

På det stora hela är samtyckeslagar en bra idé. De lär knappast stoppa våldtäktsmän, men kanske få en och annan överförfriskad kåtbock att vänta en aning med att fingra på gylfen. Låt oss kalla det ett stöd för de som är svaga i köttet. Men det finns också något dubbelt i tanken, som om samtycke med nödvändighet skulle undanröja alla de komplikationer som genast tuffar igång så snart två, eller för den delen flera, personer tar av sig kläderna och börjar tafsa på varandra.

Även med samtycke mellan vuxna människor skiter sig saker rätt ofta. Ibland för att någon är ett svin. Ibland för att samtycket visar sig vara ett dåligt beslut. Ibland för att fantasier förvandlas till något annat när de blir verklighet.

Bokstavligt tolkat är det sexuella samtycket helt invändningsfritt. Men det finns ingen magi i det. Kvinnor och män kommer att fortsätta att missförstå varandra. De kommer att bli besvikna, sårade och få ångest. Att det skulle gå att reglera bort är magiskt tänkande, fött ur en dimma av sexualskräck.

Lyhördhet handlar om att intressera sig mer för vad andra människor känner och tycker, än för vad man själv vill. Jag är inte säker på att tron på samtycke leder åt samma håll.