Johan Hakelius

Det enda som inte får sägas i kyrkovalet

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Det drar ihop sig till kyrkoval. Det är rent av lite bråttom om du vill rösta.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kampanjerna – om man kan kalla dem det – under kyrkovalrörelsen – om man kan kalla den det – har något alldeles särskilt förtjusande över sig. Det är liksom valkampanjernas allra minsta lillasyster. Hon kommer med sitt hemgjorda pytteval och talar innerligt om hur hon tänker sig saker. Alla vänliga människor anstränger sig för att visa ett uppmuntrande intresse.

En del småsyrror är stjärnögda och idealistiska, andra arga och fräsiga, ytterligare andra bara förslaget maktlystna. Det spelar mindre roll. De är ju så söta allihop.

Eller nästan alltihop.

Varför skulle vi svenskar glömma vårt generade förhållande till religion, bara för att det är kyrkoval?

För det finns faktiskt en sak som man inte kan nämna i kyrkovalskampanjer, utan att det blir pinsam stämning. Det är inte kyrkans investeringar, eller makt, eller kön, eller homosexualitet, eller någon annan sexualitet, för den delen. Det är självklart inte Greta Thunberg, eller afghanska flyktingar eller fascistfaran.

Det är Gud.

Och varför inte? Varför skulle vi svenskar glömma vårt generade förhållande till religion, bara för att det är kyrkoval?

Som vid varje kyrkoval har även detta år diskussionen hållits om huruvida det är vettigt att lägga kyrkan i händerna på politiska partier. Den diskussionen är helt förutsägbar. Inget nytt händer någonsin. Det beror på att man måste nämna Gud för att ta sig ur diskussionen. Man måste påpeka att Gud inte gärna kan tillsättas genom allmänna val. Några gör det varje gång. I år var det bland andra Josefin de Gregorio i Svenska Dagbladet. ”Gud har vetorätt i kyrkan”, skrev hon.

Och där dog debatten i en generad harkling.

För den första som nämner Gud i Sverige förlorar alltid. Tydligast är det när det sker i radio eller tv, för då uppstår en sådan där liten tystnad kring den troende, en tystnad fylld av ett slags blandning av medlidande, fobi och nedlåtenhet. Ett tänkt samförstånd uppstår mellan utfrågare och motdebattörer på ena sidan och lyssnare på den andra: vi har en sådan där konstig typ i studion. Låt oss hoppas att det inte smittar. 

Ju mer man ältar politiken i kyrkan, desto mer politiserad blir den

Nåväl, nästa kyrkoval kan vi ha exakt samma debatt igen. Återvinning: något jag är alldeles säker på att den svenska kyrkan gärna predikar. Och debatten kommer då, som alltid, att utgå från frågeställningen ”hör politik hemma i kyrkan?”. Inte från ”vad är Guds roll för kyrkan?”, eller något annat av det slaget. Redan där är spelet riggat. Det är egentligen inte alls en debatt som hotar den politiserade kyrkan, snarare tvärtom. För svenskar tror sig veta vad politik är och en del av dem kan tala om det hur länge som helst. Om Gud har de i allmänhet inte ett dugg att säga. Resultatet blir rätt ensidigt, om man vill underdriva lite.

Ju mer man ältar politiken i kyrkan, desto mer politiserad blir den. Ska man bryta den utvecklingen måste man prata om något annat än politik. Men då kommer Gud lätt in i bilden och då blir det så där pinsamt igen.

De kyrkovalsvalda politikerna har god hjälp av kyrkans egna. Och man måste ju förstå alla dessa präster och biskopar som alltid faller tillbaka på politiken. Varför skulle de frivilligt skilja ut sig från normen och framstå som kufiga knäppgökar med gudstro? Nej, bättre att vara ett slags upphöjda politiker: för allt trevligt och mot allt hemskt och aldrig behöva regeringsförhandla eller leverera något.

Så glöm inte att rösta. För i Sverige är faktiskt Gud, om han nu nödvändigtvis måste nämnas, folkvald.


LÄS MER: Johan Hakelius: Varför skulle just klimatet få jorden att gå under?