Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Det är talande att Boris Johnson väcker avsky

Boris Johnson. Foto: ANDREW MATTHEWS / AP TT NYHETSBYRÅN

Man måste vara ovanligt inställsam för att inte hålla på Boris Johnson.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett enat etablissemang töltar överlägset över varenda ledar- och kultursida. Enigheten sträcker sig långt utanför Stockholms journalistkvarter. Över hela Europa har den upplysta tråkig-kratin fått en ny, obligatorisk orienteringsskärm att stämpla in vid:

Storbritanniens nye premiärminister är en hopplös fåne.

Har man bara ett uns av upprorsanda måste man längta efter att Boris Johnson tvålar till Europas samlade ordningsmän och visar att de missbedömt läget.

Igen.

Är man inte helt nedbruten till sedesam foglighet vill man se de här mästrande halvfigurerna fastna på sitt eget förnumstiga flugpapper.

Men det är klart att det mesta talar för att Boris Johnson kommer att misslyckas. Åtminstone med något av det han säger sig vilja göra. Kanske rent av med att få ut Storbritannien ur EU.

Deras utgångspunkt är att britterna borde byta folk, inte premiärminister.

Det säger inte så mycket om Boris Johnson. Ingen annan har trots allt någon bra plan för att lösa problemet. Och nittio procent av dem som fnyser åt honom, har som utgångspunkt att britterna – eller åtminstone drygt hälften av dem – är idioter och rasister som valde fel i folkomröstningen. Deras utgångspunkt är att britterna borde byta folk, inte premiärminister. 

Snacka om demokratiskt underskott.

Även om Boris Johnson antagligen kommer att gå på pumpen, väljer han rakt motsatt väg, det är redan tydligt. Det är slut med försöken att hitta något slags lösning som kan säljas som ett utträde ur EU, men som ändå tillfredsställer EU:s byråkrati. Det han gör, genom att välja ministrar och rådgivare som han gör, är att slå fast tågordningen: demokratiska beslut går före hänsyn till eurokratin. Ett självständigt land måste ha rätten att lämna EU, utan att EU i praktiken försöker överpröva beslutet, genom oginhet och omedgörlighet.

Han är något så uppfriskande som en politiker som inte minimerar alla risker, utan som tvärtom gör dem tydliga.

Det finns kanske en försvinnande liten möjlighet att den signalen går fram och att det faktiskt går att finna något slags lösning innan oktobers slut. Men det är inte särskilt sannolikt. EU:s tongivande krafter baserar hela sin ansats på att britterna gjort fel. Att de helt enkelt borde ändra sig. Precis som de flesta svenska kommentatorer har de inte förstått att brexitfrågan faktiskt till stor del handlar om synen på självständighet och demokrati, inte om rasism, nationalism eller desinformation.

Det är svårt att förhandla baserat på sådan brist på respekt.

Det Boris Johnson nu gör är att, till sist, ställa frågan på sin spets. Han är något så uppfriskande som en politiker som inte minimerar alla risker, utan som tvärtom gör dem tydliga. Han riggar spelplanen för framgång eller ett grundligt misslyckande. Inga mellanting. Han vågar stå för något och satsa sitt politiska kapital på det.

Det är talande att en sådan politiker väcker så mycket avsky inom politiskt, medialt och byråkratiskt etablissemang. Samtidigt som Johnson anklagas för att glida undan och sakna kärna, är det uppenbart att det just är hans tydlighet i brexitfrågan som ligger honom i fatet. Den anses vulgär.

Boris Johnson kommer antagligen att misslyckas. Hans parti kanske splittras. Storbritannien kanske splittras. Men om man inte håller tummarna för honom, är man en medlöparsjäl.