Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Det är något östtyskt över socialministerns makt

Socialminister Lena Hallengren (S) under torsdagens presskonferens om uppdaterade råd för personer över 70 år.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Ingen människa är en ö”, skrev John Donne på sitt trösterika sätt, men vad är man då om fastlandet verkar helt främmande?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I torsdags höll Lena Hallengren, socialminister, presskonferens. Snart radade veteraner och geronter upp sig för att tacksamt gnugga armbågar med henne. Först i ledet stod Barbro Westerholm, liberal och 87:

”Jag är väldigt, väldigt glad. Nu blev 70-plussarna en del av det vanliga samhället.”

Christina Tallberg från PRO var väldigt glad eftersom ”man inte pekar ut oss som man gjort tidigare”.

Och så där fortsatte det.

Det är trevligt med väldigt glada människor och ännu trevligare med väldigt, väldigt glada människor, men vad är det egentligen för makt socialministern har över åldringarnas humör?

Det är något östtyskt över detta. En politisk skenvärld, som till sist kopplat loss från varje kontakt med verkligheten.

Fyrtiotalister är lite som veganer eller kommunalråd: det är nästan omöjligt att inte driva med dem. Men just i pandemifallet har de haft min sympati. Myndigheter och politiker har talat om dem, inte till dem. I ett slags åldersapartheid har folk över sjuttio tillhållits att isolera sig i månad efter månad.

Den andra sidan av saken är förstås hur Covidsjukan faktiskt slår. Av de snart 6 000 döda i Sverige har 90 procent varit över 70 år. Ungefär 50 procent över 85. Det vore dumt att inte låtsas om det.

Det är just här det konstiga dyker upp. För vi har trots allt inte haft några undantagslagar för 70-plussare. De har inte spärrats in eller hotats av böter om de visat sig offentligt. Det har inte funnits några förbud mot att träffa barnbarn, spela bridge, eller gå på nattklubb.

Det har funnits ”rekommendationer”. Det har funnits mästrande överhetspersoner. Det har funnits självpåtagna ordningsmän som blommat ut i sin fulla människofientliga prakt. Det har funnits barn och barnbarn som krävt av äldre släktingar att de följer Anders Tegnell som vore han lillefar Stalin.

Men i övrigt har det bara funnits två saker: rekommendationer och en mycket stor koncentration av dödlighet i gruppen över 70 år.

Nu har de särskilda rekommendationerna lyfts. Men det är bokstavligen det enda som skett. Ingenting annat.

Det faktiska läget är inte så mycket bättre nu att 70-plussare löper mindre risk än förut. I vissa delar av landet är det istället värre än i våras. Sjukvården är inte bortom kris. Yngre har inte blivit bättre på att hålla avstånd, tvärtom. Det enda som har hänt är att Lena Hallengren och Folkhälsomyndigheten, utan särskild saklig grund, bestämt sig för att ta bort de särskilda rekommendationerna för äldre.

Min poäng är inte att det är fel. Min poäng är att de översvallande reaktionerna på beslutet gör svenskarna obegripliga.

Det finns ingenting äldre kan göra i dag som de inte kunde göra för en vecka eller tre månader sedan. De har hela tiden varit fria att använda sitt eget omdöme. Så vad är de här veteranerna glada för? Att de fått en ministers välsignelse att använda sitt eget omdöme? Om regeringen drar in välsignelsen, kommer de att sluta tänka själva då?

Sverige är på många sätt ett mystiskt land. Det är ingen nyhet. Men att svenskar inte anser sig fria att använda sitt eget omdöme, om det inte finns uttryckliga myndighetsbeslut på att de får det, tar mystiken förbi det absurdas gräns.