Johan Hakelius

Det är klart som fan att vi är stressade

Varenda tidning kör artikelserier om stress. Sjukskrivningarna ökar, hjärnorna krymper och minnet sviktar i varje spalt, men i sista stund får vi alltid träffa någon som tagit sig igenom till andra sidan. Påfallande ofta har de skrivit en bok.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är förstås inget att flabba åt. Men är det bara jag som lite för snabbt försöker bläddra förbi de där sidorna? Som känner att stressen stiger av att läsa om hur stressen stiger?

Ett och annat har man ju hunnit plocka upp, ändå. Den gamla primitiva tanken att stress beror på att man har för mycket att göra, har väl alla kasserat vid det här laget. Men riktigt vad den istället beror på verkar lite oklart. Maktlöshet? Distansarbete? Mobiltelefoner?

Någonstans i bakhuvudet, i vindlingarna som utgör våra krympande hjärnor, puttrar förstås lite skeptiska instick också. Just här, just nu, måste trots allt vara en av de minst stressiga situationerna i världshistorien. Mat för dagen och tak över huvudet för nästan alla. Mindre risk än någonsin att bli ihjälslagen om man sticker ut näsan. Spädbarn som överlever oftare än i någon annan tid. Sjukvård som tar kål på sjukdomar, snarare än patienter. Inga vargar om ylar kring knuten. Massor av billiga tidsfördriv och möjligheter för alla som vill och orkar.

I närheten av reptilhjärnan bor en hånfull tuffing som fnyser åt pjosket. "Pröva att vara soldatänka med fem barn på 1600-talet innan du gnäller." Den tuffingen kan man förstås lyssna på. Tills man klappar ihop själv.Men det typiska med teorierna om vad all den här stressen beror på, är att de faller i samma kategorier som i alla samhällsfrågor. Gröna vågare menar att vi måste tillbaks till det naturliga och enkla. Det är våra inre, ädla vildar som mår illa. Materialister tror att allt har att göra med kemi och fysik. De är ftalaterna, eller hormonerna, eller tungmetallerna, eller mikrovågorna, som är problemet. Fackföreningsmänniskor menar att det beror på dålig arbetsmiljö och kraven på ständig tillgänglighet. Liberaler på den offentliga sektorns betonghäckschefer och planekonomiska depressionsgegga. Och så vidare. Jag är förstås inget undantag.

Vi ägnade förra helgen åt att se "The young pope", tv-serien om hur en föräldralös, hyfsat ung, amerikansk snygging, spelad av Jude Law, råkar bli vald till påve. Det är en rätt flummig historia, men den har sina poänger. En är att den faktiskt tar tanken på en värld som styrs av något annat än pengar eller politik på allvar. Tro, förstås, men också ritualer och symboler.

Där någonstans finner ni min lilla favoritteori. Att världen är för jävlig kan vi leva med. Det har folk gjort i alla tider. Det svåra är att stå ut med att den är obegriplig. Det är där ritualerna och symbolerna kommer in. De skapar något slags ordning, en tidsföljd, en hierarki, till och med orsakssamband. Gör vi oss av med det, står vi i ett kaotiskt flöde där det enda fasta är det egna jaget. Ett jag som kultursvängen försökt plocka isär de senaste 40 åren. Det är klart som fan att man blir stressad.

Dop, konfirmation, bröllop, begravningar. Meningsfulla ritualer. Att acceptera något större än det egna självförverkligandet. Där har ni början till en harmonisk tillvaro.

Jag sa ju att alla föll tillbaka på sina favoritidéer.