Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Det är därför man inte vill vara en partiledare

Bengt Westerberg höll boksamtal tillsammans med partiledare under den numera digitala bokmässan.Foto: Skärmdump / Bokmässan
Jimmie Åkesson (SD).Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
Annie Lööf (C), Bengt Westerberg, programledare, och Ulf Kristersson (M) under ett samtal om läsning på Riksdagsbiblioteket.Foto: AMIR NABIZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN

Om ni någonsin känner er osäkra på varför ni inte vill vara partiledare, kan ni med förtroende vända er till Bengt Westerberg. Han påminner er.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu satt han alltså där, Westerberg, i Riksdagsbiblioteket. Rörligt, som det heter. TV, som det hette när det faktiskt visades i TV. Redan öppningsbilden kändes historisk.

Men där till vänster om … vid hans högra sida … var det inte …?

Jojomän. Det var det. Jimmie Åkesson.

Och nu får ni småglin ursäkta, men en del av oss minns fortfarande 1991. Ett annat, aningslösare, Sverige där Olof Johanssons skrattsalvor rullade över nejden. Ett land där små saker gav stora rubriker. Det var i det landet Bengt Westerberg reste sig ur soffan. Han vägrade helt enkelt att sitta i samma TV-bild som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

Om Dagens Nyheter hade haft rätten att adla, skulle Westerberg ha blivit hertig den dagen. Enligt säkra källor var det flera kulturutövare som faktiskt, på riktigt, övervägde att bli folkpartister, åtminstone i ett par veckor efter det där.

Men nu satt han alltså där, bredvid Jimmie Åkesson. Han log, i den mån det ansiktsuttrycket går att förena med Bengt Westerberg. De talade om ”Mina drömmars stad”. De verkade ha mysigt.

Och här kommer vi till vad saken faktiskt handlar om.

Det här var inledningen på årets bokmässa. Den som inte hålls, men finns ändå. Lite som Bengt Westerbergs leende. Den som gjorts digital och sparkades igång med ett samtal om favoritböcker mellan nuvarande partiledare och Bengt Westerberg.

Ja, herreje.

Man vill inte bli partiledare, därför att det är ett slitigt jobb. Man vill inte bli partiledare, därför att man måste ha att göra med idioter man inte kan sparka, eftersom de är folkvalda. Man vill inte vara partiledare, därför att man hela tiden måste vara inställsam mot journalister. Man vill inte vara partiledare, därför att man inte kan tala om för folk som bör dra åt helvete att de bör dra åt helvete, eftersom de antagligen är ens väljare.

Men, framförallt, man vill inte vara partiledare därför man vill inte bli sittande i TV med Bengt Westerberg och tala krystat om böcker som ens medarbetare kommit fram till ger rätt signaler.

Inte alltför svåra, men samtidigt inte alltför triviala. Inte snobbiga, men ändå fina. Böcker som blinkar frenetiskt till rätt väljargrupper.

Bara inledningen, när Ebba Busch väljer en ”ganska gammal bok”: Karin Boyes Kallocain, på varje gymnasieläslista, publicerad 1940:

– Det är det som är så häftigt med äldre böcker att det är många gånger som de här lite mer övergripande temana fortfarande har bäring långt i dag.

Det har gått 80 år sedan 1940. Det har gått 2700 år sedan Odysséen skrevs.

Och så där fortsatte det. Annie Lööf valde två böcker som passar särskilt väl om man vill locka unga, urbana kvinnor. Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson valde varsin bok om gängkriminalitet. Mikael Damberg (Stefan Löfven ville inte låtsas läsa) och Nyamko Sabuni valde varsin bok som rekommenderats av Barack Obama. Mest övertygande som verklig läsare var Jonas Sjöstedt. Han ska avgå.

Man vill inte vara partiledare, för det här är vad som krävs av en sådan.

Minns ni när Fredrik Reinfeldt berättade att han skulle läsa fyra Camilla Läckberg-deckare på semestern? Det var nedslående på ett mycket mer uppfriskande sätt.

LÄS MER: Hakelius: Polisen måste våga göra sitt jobb med klanerna

LÄS MER: Hakelius: Coronaviruset får oss att acceptera prilligheter