Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Den ena dumheten får folk att omfamna den andra

RIKSDAGSLEDAMOT. ”Saftblandare och sirener drog direkt i gång”, skriver Johan Hakelius om debatten som drog igång efter att Miljöpartiets Leila Ali Elmi kryssats in i riksdagen. Foto: FREDRIK HJERLING / MILJÖPARTIET
Foto: STINA STJERNKVIST / TT NYHETSBYRÅN

Jag ägnade en dag åt att läsa ”Fear”, Bob Woodwards bok om president Trump. Det var inte kul.

På den punkt av världsalltets tidslinje som vi placerats på, driver allt åt det dumma. Det fungerar så att en sorts dum är så motbjudande, att folk kastar sig i famnen på den andra sortens dum.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trumps popularitet är ett exempel på det. Hans impopularitet är ett annat. Ett tredje är de som försvarar Trumps dummaste bröl, därför att de inte står ut med de självgoda viktigpettrar som vigt sitt liv åt att skälla på honom.

Den ena dumheten får folk att omfamna den andra.

Det är förstås helt onödigt. Donald Trump är en självöverskattande skitstövel. Den insikten är fullt förenligt med att låta sig retas av det politiska, mediala, offentliga etablissemanget och dess inbilska snävhet.

Man måste inte välja en dum.

Men dum föder dum till den grad att det inte längre går att föra ett vettigt samtal om Trump. Inte ens i Sverige. Alla blir bara dumma. Och Trump är bara ett exempel. Debatten efter att den för den breda allmänheten – och den egna partiledningen – okända Leila Ali Elmi kryssades in i riksdagen, är ett annat.

Saftblandare och sirener drog direkt i gång. Det rörde sig om ”klanröstning” bland somalier. Det hotade demokratin. Å andra sidan låtsades den mer nervösa pressen som ingenting. Den visste förstås att läsarna undrade, men valde att vissla och byta ämne.

Måste dum föda spela dum, också?

Det är klart att saken ska diskuteras. Men det går faktiskt att göra det, utan att hojta klanröstning, utan minsta eftertanke

Å ena sidan: vi har valhemlighet. Det går inte att döma ut lagligt valda representanter på lösa antaganden om vem som röstat. Dessutom finns mängder av relativt smala grupper – frikyrkor, jägare, fackföreningar, homosexuella, folkpartister och samer – som då och då mobiliserar internt för att påverka politiken. Röstberättigade somalier måste väl också få göra det? Och vi har faktiskt infört möjligheten att kryssa, just för att ge väljarna en motvikt till partimakten.

Å andra sidan: Att majoritetssamhället kan bli så överraskat av en framkryssning visar att vi har segregationsproblem. Vi har också problem med radikal islamism. Det finns politiska ambitioner som påminner om de gamla trotskisternas, i vissa islamistiska kretsar. Maktstrukturer ska infiltreras och Miljöpartiet har verkat särskilt sårbart för sådant. Det finns klanstrukturer i vissa förorter som underminerar rättsstat och personlig frihet. Och det är ett problem om folkvalda börjar se sig som leverantörer av pengar och fördelar till vissa etniska grupper.

I vad mån de här problemen gäller just det här fallet återstår att ta reda på, men det är klart att saken ska diskuteras. Men det går faktiskt göra det, utan att hojta klanröstning, utan minsta eftertanke. Dum måste inte föda dum.

Och häromdagen skrev Karin Olsson i den här tidningen om att chefredaktören Ian Buruma sparkats från The New York Review of Books – en verkligt intellektuell tidskrift – för att han publicerat en självutlämnande artikel skriven av en kanadensisk medieprofil, som anklagats för sexuella övergrepp.

Vad i hela helvete är det för något? Har vi hetsat oss till att bli så dumma nu, att vi inte alls tål resonemang, argument och berättelser?

Det påminner mig om dagen jag ägnade åt Donald Trump. Hans valspråk är snart allas:

– I don't want to hear it! It's all bullshit!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!