Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Den antidemokratiska grannen är nu normen

Författaren och samhällsdebattören Lena Andersson skrev nyligen en uppmärksammad text om klimatjournalistik på Svenska Dagbladets ledarsida.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Maciej Zaremba.
Foto: MATS ANDERSSON / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

Vill ni läsa av en rättvisande febertermometer, mitt i samtidens svettiga armhåla? Pröva den här inledningsmeningen:

”Jag har en granne (välutbildad, progressiv), som vill ersätta demokratin med en global ekodiktatur.”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inte så, illa, eller hur? Det är Maciej Zarembas inledning. Han skrev den i Dagens Nyheter i måndags. Vad tror ni texten handlade om?

Med en stark inledning av det där slaget kan man ju tro att svaret är givet: texten handlar om den där grannen, ekotyrannen.

Hur funderar denne klimatlukasjenko? Hur långt är han beredd att gå för att omstörta samhället? Tänker han beväpna sig? Hur vill han behandla dem som motsätter sig ekodiktaturen? Vem ska leda diktaturen? Hur ska diktaturen skydda sig mot åsikter och påståenden som hotar den?

Men det handlar texten inte alls om. Den handlar om författaren Lena Andersson.

Förrförra lördagen skrev hon en kolumn i Svenska Dagbladet som satte journalistiken kring klimatförändringarna i ett sammanhang. Hon resonerade om tron på undergången, denna civilisationens ständiga följeslagare. Hon konstaterade att journalistiken ersatt skepticism med aktivism i denna fråga. Hon beskrev hur alarmism blivit ett tecken på högtstående moral och tvivel ett tecken på ljusskygg osedlighet.

Man skulle kunna säga att hon intresserade sig för den psykologiska bakgrunden till en massrörelse som är svår att beskriva i annat än religiösa termer. Den klimatpolitiska väckelserörelsen är ett fenomen som saknar motstycke i modern tid. Det är sant och intressant i egen rätt.

En lavin av fördömanden begravde henne i ovigd jord, som den kättare hon är.

Det var förstås mycket oförsiktigt av Lena Andersson, särskilt som ett par sakfel slank igenom. De hade ingen som helst betydelse för hennes resonemang, men det spelade ingen roll. En lavin av fördömanden begravde henne i ovigd jord, som den kättare hon är. För dem som fortfarande har kvar ett uns känsla för ironi, även i den här frågan, var det komiskt hur reaktionen på det hon skrev bekräftade just det hon skrev.

Det var alltså Lena Andersson som Maciej Zaremba skrev om. Det var hennes kolumn som krävde ett resonemang, en längre utläggning, frågeställningar och förklaringar. Inte hans grannes krav på ekodiktatur. Det kravet klarade Zaremba av i ett par meningar, som gick ut på att han själv skulle stämma in i det, om han bara var lika säker på att jorden är på väg att gå under som hans granne är. Nu var han bara säker på att Lena Andersson hade fel, men att vi ändå ska vara rädda om skeptiker, eftersom de är så få.

Sympatiskt. Men jag kan inte slita tankarna från inledningsmeningen.

Vad betyder det att en av Sveriges främsta kulturskribenter och samhällskritiker i landets största dagstidning kan glida förbi krav på diktatur, som vore de alldeles normala? Kan det betyda något annat än att de har blivit alldeles normala, i de kretsar som han umgås med och som läser honom?

Antagligen inte.

Det är redan mer än två år sedan filosofen Torbjörn Tännsjö, alltid med ett vått finger i samtidsvinden, snickrade ihop argumentationen för en global klimatdespoti, även det i Dagens Nyheter. Ingen ställde några frågor då heller. Så idén rullar vidare. Och nu är Zarembas antidemokratiska granne normen, det som inte behöver förklaras eller försvaras. Lena Anderssons skepsis är det avvikande och farliga.

Den som inte ser det bisarra i det är sin samtids fånge. Den som inte ser faran är en dödgrävare.


LÄS MER: Johan Hakelius: Moderna arbetsplatser stinker av positivitet 

LÄS MER: Gränspolisen: Kan inte utvisa grovt kriminella 

LÄS MER: Ny generation kommunister bildar parti – med hård flyktingpolitik