Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Demokratin är tom – om vi inte står ut med att förlora

Boris Johnson har lagt fram ett nytt brexitförslag.
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson.Foto: UK PARLIAMENTARY RECORDING UNIT / / EPA TT NYHETSBYRÅN
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
George W. Bush, USA:s president 2001-2010.Foto: SETH WENIG / AP TT NYHETSBYRÅN

Demokrati handlar egentligen om att förlora. Åtminstone om att stå ut med att vara förlorare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var goda nyheter, inte bara för Boris Johnson, att han vann så övertygande i det brittiska valet i förra veckan. Hans parti fick ungefär 44 procent av rösterna. Det var 25 år sedan de svenska Socialdemokraterna nådde de höjderna och 30 år sedan de gjorde det mer regelmässigt.

Det var goda nyheter, inte bara för Boris Johnson, för kanske var det vad som krävdes för att de demokratiska förlorarna till sist skulle acceptera att de är förlorare.

Egentligen förstår alla spelreglerna. De är inte svåra att begripa. Man väljer något. I och med det väljer man bort något annat. Man räknar samman alla individuella val. Summan blir valresultatet. Och återigen:

Man har valt något. Man har valt bort något annat.

Storbritannien hade en folkomröstning 2016. En majoritet valde att Storbritannien skulle lämna EU. De var vinnare. En minoritet valde att Storbritannien skulle stanna i EU. De var förlorare.

Men där kortslöts hela systemet. Förlorarna vägrade att stå ut med att vara förlorare. De använde alla medel för att slippa den saken.

De fann olika skäl till att valresultatet borde vara ogiltigt. De som tillhörde majoriteten var lurade, eller för gamla, eller hade inte förstått frågan, eller var manipulerade av ryssar. De krävde en ny folkomröstning, som de kallade ”people’s vote” – ”folkets omröstning” – som om den första folkomröstningen skulle ha avgjorts av några andra än folket. De mobiliserade medier, intresseorganisationer och politiker för att i varje led förhindra att de som vann folkomröstningen fick vara vinnare.

Man kan tycka att det var fel att alls hålla folkomröstningen. Men nu hölls den. Man kan peka på att vinnarsidans kampanj skarvade och ljög. Men det gjorde förlorarsidans kampanj också. Skillnaden var bara att den kampanjen förlorade.

Allt var förstås mycket mer komplicerat än så här. Men att förlorarna vägrade acceptera att de var förlorare är något väsentligt. Det blir allt vanligare.

Kampanjerna mot presidenterna Bill Clinton och Barack Obama hade sådana undertoner. Men det var EU som gick först i det här avseendet. När Danmark röstade nej till EU:s nya fördrag 1992, fick danskarna helt enkelt rösta igen och rösta ja istället. När Irland röstade nej till ännu ett nytt EU-fördrag 2008, skedde samma sak igen.

EU kunde inte förlora.

Exemplen är fler. George W Bush vann över Al Gore i presidentvalet 2000, trots att Gore hade aningen fler röster. Det berodde på amerikanska vallagar och på att Högsta domstolen fullföljde sin roll enligt konstitutionen. Det beskrevs av vissa som en statskupp. Gore och demokraterna kunde inte se sig som förlorare.

Nu slår samma instinkter till gång på gång. Vid valet av Trump. Vid en rad europeiska val där ”fel” kandidat vunnit. När Sverigedemokraterna växer. 

I alla de där fallen kryper hela tiden antydningarna fram: det är något fel. Resultatet är inte giltigt. De kan inte vara vinnare. Vi kan inte vara förlorare.

Demokrati handlar om att stå ut med att förlora. Inte om att byta åsikt, eller sluta ogilla det man ogillar, eller sluta arbeta för en annan ordning, men om att acceptera att man förlorat, när man faktiskt gjort det.

Om demokrati betyder att bara vissa måste acceptera att förlora, är demokratin tom.