Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

De kommer vifta med pekfingrarna och säga: Brunt, brunt, brunt!

Ebba Busch Thor (KD). Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Förvånansvärt mycket i svensk politik är stora struntsaker. Jag kan inte komma på en bättre term för sådant som å ena sidan påverkar hela det politiska spelet, men som å andra sidan bara upprör de som har betalt för att vara upprörda.

Jo, just det, jag talar om Ebba Busch Thors senaste.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ända sedan i höstas har nästan alla som pysslar med politik velat att moderater och kristdemokrater öppnar upp för att tala med Sverigedemokraterna. De har längtat efter det som Sverigedemokraterna själva kallar ”det konservativa blocket”.

Sverigedemokraterna har förstås velat det. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har velat det, eftersom de måste skilja Centern och Liberalerna från resten av borgerligheten om de ska ha en chans att regera. Liberalerna och Centern har velat ha det, eftersom de måste motivera att de bytt block. Det blir mycket enklare för dem, om de kan intala sig att det enda alternativet till socialdemokrati är fascism.

Alla har de egentligen velat ha det där ”konservativa blocket”

Utanför partierna har det varit ungefär på samma sätt. Aftonbladet, Dagens Nyheter, Flamman och Sydsvenskan, drösar av kolumnister och horder av ledarskribenter: alla har de egentligen velat ha det där ”konservativa blocket”. Det skulle göra allt så mycket enklare.

Det har bara varit huvudspelarna – Kristdemokraterna och än mer Moderaterna – som inte varit så sugna på ”det konservativa blocket”. Det skulle bli sådant liv. Det skönaste vore att fortsätta att hålla hela frågan ifrån sig.

Men när man har med väljare att göra kan man vara säker på en sak: shit happens. Och i höstas ställde väljarna till det igen. De svarade så fel att det tog fyra månader att få ihop en regering och den är så konstig att ingen begriper vad den står för.

Det är i det läget Ebba Busch Thor gör sitt utspel. Och som det rasslar till.

Om man inte är avlönad för att tillhöra någon av de politiska stammarna, måste man känna viss respekt för Kristdemokraterna. De var de som vågade ta död på den bisarra Decemberöverenskommelsen – det första försöket att slippa ta hänsyn till väljarna. De andra partierna fick lufsa efter.

Partiet kommer att behandlas på ungefär det sätt som Vänsterpartiet behandlats av Socialdemokraterna i alla år

Sedan dess har Ebba Busch Thor samlat på sig massor av politiskt kapital. Hon har rekordförtroende och partiet växer. I det läget brukar politiker blir nervösa och överdrivet försiktiga. Inte Ebba. Hon satsar sitt kapital.

Vi får väl se hur det går.

En sak vågar jag nästan lova: det blir inget ”konservativt block”. I sak ligger sverigedemokrater, kristdemokrater och moderater för långt ifrån varandra i alltför många viktiga frågor. Men det skulle kunna bli en sund normalisering, som gör att vi kommer ur den här idiotiska fixeringen vid Sverigedemokraterna. Partiet kommer att behandlas på ungefär det sätt som Vänsterpartiet behandlats av Socialdemokraterna i alla år. Det är inget konstigt med det. Tvärtom.

Massor av folk – vänster, liberaler, Dagens Nyheter – kommer nu förstås att vifta med pekfingrarna och säga: vad var det vi sa! Brunt, brunt, brunt!

Men min gissning är att Ebba Busch Thor tänker långsiktigt. Det är nästan fyra år till nästa val. Ska svensk politik börja fungera igen, är det dags att konfrontera fånigheterna nu. Att det skriks lite nu är oväsentligt.

Så egentligen: det här är ingen stor sak. Det är helt naturligt. En struntsak. Men i ett land som Sverige är det självklara ofta omöjligt, åtminstone tills någon gör det.