Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

De bölar kollektivt efter att Donald Trump vann

Om ni trodde att Dagens Nyheter tog priset, har ni inte bläddrat i amerikanska studentblaskor.

Min favorit är en rapport från Cornell, det största av elituniversiteten i Ivy League: dagen efter valet arrangerade en grupp Cornellstudenter ett "cry-in".

De satte sig ned på marken och bölade kollektivt över att Donald Trump vann.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I ett annat universum, på rätt sida det kaninhål som Alice brukar trilla igenom, skulle man ha trott att det var ett studentikost skämt. Men inte här, på den surrealistiska sidan som vi fastnat på. Här är det allvar. Stort allvar.

En av tidningarna som rapporterade om saken var inte tillräckligt hovsam mot snyftarna. Efter någon dag fick tidningen slänga in en brasklapp på sin hemsida: "Den här artikeln avser inte att kritisera känslorna bland dem som är anti-Trump, eftersom det är begripligt att många känner bestörtning över resultatet i det här valet".

Man kan ana, bakom den formuleringen, vilken lavin av ilsket snörvlande samtal redaktionen utsattes för.

Så vitt jag vet har den organiserade kollektivgråten inte fått fäste här i Sverige, ens på DN. Där nöjer de sig med ord som "apokalyps", "katastrof" och "skred". Det, och att utbyta historier om hur deras traumatiserade barn behöver tröst. Men studenterna på Cornell är inte särskilt avvikande i sin samhällsklass.

På ett annat Ivy Leagueuniversitet, Yale, krävde studenterna att få slippa tentorna, eftersom de var så upprörda. På tre universitet ställdes lektioner in, på grund av den känslomässiga prövning valresultatet innebar.

På Washingtonuniversitetet i Seattle skickade rektorn ut ett brev till studenter och fakultetsmedlemmar, där hon bjöd in dem till en "healingsammankomst" mot Trump i universitetets harmonirum i det etniska kulturcentret.

En och annan kunde inte hålla sig. Megan Tubb, som tog examen på Cornell för tre år sedan, skickade ett brev till den lokala tidningen: "Att sitta på marken och gråta är inte vad vuxenlivet handlar om", skrev hon. Okänslig böna, eller hur? Hon lade till att universitetets utfästelse att främja mångfald var alldeles utmärkt. Men vad var den egentligen värd, om studenterna föll i gråt av ren förskräckelse, när de fick reda på att hälften av landets befolkning inte delade deras åsikter?

Det har inte ens gått två veckor, men jag anar att förskräckelsen, bestörtningen och bedrövelsen redan är på väg in i ett mer beslutsamt skede. Både på de amerikanska universiteten och på DN. Grunden lades redan för några år sedan, när tanken på ett slags klimatmotiverat globalt undantagstillstånd började bollas mellan progressiva redaktioner.

Har vi verkligen tid och ork med alla de här omröstningarna och valen, när Jorden brinner upp? Ska vi verkligen vänta på att till och med de dummaste marginalväljarna fattar? Är det inte bättre att…?

Ja. Vurmen för folkstyret började liksom slira lite där, i koldioxidmolnet. Och nu, när vi hamnat i Trumposfären via brexit, verkar det här med demokrati inte alls tilltala progressiv medelklass som förut. Är det verkligen försvarbart att fråga folk vad de tycker?

Med tanke på svaren, alltså.

Man ska akta sig för brölande populister, det vet vi. Men ta det en aning försiktigt med bölande, progressiv medelklass också.