Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

De 16 helvetesveckorna är komplett självupptagenhet

Expressens Johan Hakelius skriver om ”16 weeeks of hell”.Foto: Colourbox

Män i min ålder – korrigering: stockholmsmän i min ålder – står på kö för att genomlida sexton veckor av helvete. De betalar dyrt för det och tydligen ger de något slags tysthetslöfte också. Man får inte veta EXAKT hur mycket de tränar. Inte EXAKT hur lite de äter. Det är som att de går i kloster med någon esoterisk orden, fast utan att tro på något, förutom sitt eget hägrande sexpack.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur ofta tränar du?

Alla som tänker på saken ett ögonblick förstår förstås att det inte är något särskilt intressant vi inte får veta. Femton kilo i åtta reps, eller 12,5 kilo i tio reps? Är 150 gram fänkål OK? Men hemligheter har sin alldeles egen gravitation, helt oberoende av sin massa. Det folk inte vill berätta, vill man förstås veta. Smart marknadsföring, alltså.

En sak som är en verklig gåta med dessa sexton veckor i helvetet är hur de blivande strandraggarna har tid med sin helvetesvistelse.

Många av dem har ansvarsfulla arbeten. Flera har fru och barn. I vissa fall även hund.

Ett genialt knep i den här kroppsliga matthandlarbranschen är just att tala i veckor. Sexton veckor låter inte så långt. Fyra månader låter värre. Ett tredjedels år låter oändligt. Men nu är det trots allt denna mätbara oändlighet vi talar om, oavsett vad vi kallar den.

Fyra månader då varenda dag ska fyllas med några timmars tokträning. Fyra månader av slavdisciplin vad gäller meny och mattider. Fyra månader, annorlunda uttryckt, av komplett och total självupptagenhet. Alltmedan barn ska lämnas på dagis, eller hjälpas med matteläxan. Alltmedan anställda ska fördelas och ledas och antagligen ha medarbetarsamtal. Alltmedan hundar ska rastas. Alltmedan fruar ska förbli fruar, med det alerta samspel som varje god relation kräver. 

Det här påminner mig om dokumentären ”Somm”. Den har väl snart tio år på nacken, men är på ett bestämt sätt tidlös. Vi får följa fyra vinnördar som alla gett sig fan på att ta examen som ”Master Sommelier”. Bara mellan tre och åtta procent av kandidaterna klarar det, trots att man måste vara enormt kvalificerad för att ens få försöka.

Det är intressant och faktiskt spännande, men framför allt minns jag de här nördarnas fruar, flickvänner och familjer. Jag minns deras suckar, deras trötta ögon, deras inövade vana att smälta in i bröstpanelen, när två av nördarna råkar mötas i ett rum med en flaska och genast bryter ut i ett envig av sydsluttningar, tanniner och terroirer.

Man begrep, om man säger så, vem som gick ut med soporna i de där familjerna.

Nu har jag sett ett par dussin bilder på sextonveckors helvetesatleter, före och efter sin kur. Jag har sett flabbiga överarmar förvandlas till pumpade surdegslevainer och mjuka mittpartier hårdna i räfflor som skulle pryda en ohyvlad norrländsk skogsväg. Men det jag vill se är vad de här helvetesveckorna har gjort med den normalförslappade närmiljön. Hur ser frun, barnen och hundarna ut, efter att ha levt i ett tredjedels år med ett narcissistiskt praktarsel?

Fast det finns förstås en annan möjlighet:

En del av de här nybyggda kropparna påstår att det var deras närstående som uppmuntrade dem att alls hoppa på helveteståget. Antagligen talar de sanning. Antagligen har de inte funderat på vad det betyder.

Hur är man till vardags, om övriga hushållsmedlemmar gärna ser att man försvinner in i sin egen välpumpade bakdel i fyra månader?