Johan Hakelius
Stefan Löfven hamnade där han hamnade efter att Socialdemokraterna skrämt vettet ur sig själva, genom att först välja Mona Sahlin och sedan Håkan Juholt. Partiet var som en kärnreaktor på god väg mot härdsmälta. Stefan Löfven var grafitstaven, som sänktes ned i reaktorhärden och fick den att stabilisera sig.
Han löste egentligen ingenting. Konflikterna, vilsenheten och oviljan att acceptera samhällsproblemen fanns kvar. Löfven var en överenskommelse om att inte rota i det där, just nu. En surrogat-Persson, som påminde tillräckligt mycket om tryggare tider, för att partiet skulle sluta slita sig självt i stycken.
Det är ingen liten sak att dra upp den där staven.
Å andra sidan, ska man vänta tills den siste LO-medlemmen gått över till Sverigedemokraterna och Annie Lööf tvingat Socialdemokraterna att avskaffa välfärdsstaten, öppna gränserna och utlysa en flaggdag för Ayn Rand?
Kinkigt.
Denna vecka var alla – utom de som har till yrke att spela dumma – överens om att Stefan Löfven gjort bort sig i Agenda i söndags. Hans tabbe var att han höll fast vid den linje som alla socialdemokrater och hela den svenska mediala offentligheten höll fast vid, bara för några månader sedan: det finns ingen koppling mellan invandring och brottslighet. Så länge alla var Bagdad Bob, eller åtminstone Jerzy Sarnecki, och förnekade det uppenbara var det mindre påtagligt. Nu stod Löfven ensam kvar. Samma medier som själva i åratal försökt undvika frågan, kunde rena sig genom att lägga skulden vid Löfvens fötter.
Orättvist? Jodå. Men problemet är trots allt mer än en fråga om dålig mediehantering.
Väljarna granskar vad de etablerade partierna haft för sig under de senaste 20 åren.
Den största offentliga svenska hemligheten just nu, är att väljarna beter sig vettigt. Rationellt, som liberaler brukar säga. De drivs inte av svallande känslor, ryska troll och fejk-nyheter. Väljarna granskar vad de etablerade partierna haft för sig under de senaste 20 åren. De drar den korrekta slutsatsen att det finns ett samband mellan den politik som förts och de problem vi har. De ser Stefan Löfven och noterar att han inte ens förmår erkänna vilka problemen är.
De ser andra partiledare, som inte förnekar problemen längre, men de anar en brist på självförtroende. Ledarna drivs av rädsla, inte övertygelse.
De ser ytterligare andra partiledare, som gör en poäng av att förneka problemen, eftersom de ser det som sin maktnisch.
De ser, kort sagt, ett gäng partier, helt upptagna med att förhålla sig till varandra och till Sverigedemokraterna. De verkliga problemen är störande bisaker. Det är därför Stefan Löfven kan förneka det uppenbara i sändning: de faktiska samhällsproblemen är underordnade Socialdemokraternas markeringar mot Sverigedemokraterna.
Och därför växer Sverigedemokraterna. Inte för att folk älskar dem. Inte för att svenskarna blivit rasister. Inte för att väljarna är säkra på att Sverigedemokraterna har lösningen. Inte för att just det partiet inte ägnar sig åt taktikspel. Men det väljarna ser är ett parti som åtminstone inte verkar skrämmas av att ta sig an samhällsproblemen. De är beredda att ge det en chans.
Det är inte svårare än så. Det var så Socialdemokraterna en gång växte sig starka. De mötte väljarnas blick, utan att skruva på sig. Nu, med eller utan Löfven, har de glömt hur man gör.