Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Därför blir folk som konverterar ofta parodiska

Författaren Michel Houellebecq.Foto: THIBAULT CAMUS / AP

Det finns de som snörper, snarare än drar, på munnen när de får höra Michel Houellebecqs prognos om världen efter coronan: ”Den kommer att vara densamma, bara lite sämre”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inte ens när man citerar argumenten för hans ystra pessimism – att covid-19 är ett banalt virus som inte ens har det försonliga draget att överföras sexuellt – kan de kosta på sig ett leende. Allt man får är möjligen ett vinägrigt påpekande att de nya smitthärdarna i Houllebecqs hemland, Frankrike, faktiskt finns bland nudisterna på Cap d’Agde.

Allvar, alltid detta gravallvar.

Den här våren och sommaren har varit full av betraktelser över vårt förhållande till döden. Den har ”kommit närmare”, ”blivit verkligare” och ”trätt in i våra liv”. Sådant har tidningarna varit fulla av, antagligen Sommarprogrammen också, och ovanpå alltihop har det ringlats lillkloka spekulationer om Förändringen. Av oss. Av vårt land. Av världen.

Inget blir som förr. Före och efter corona. Ni vet.

Det är väl egentligen det där som gör att Houellebecq skiter i det blå skåpet, eller faire caca dans le placard bleu, som fransmännen kanske skulle uttrycka saken. Han hovniger inte för den högtidliga tanken om förändringens vind. Det bör man göra.

Jag är bekant med åtminstone ett par personer som på senaste tiden gjort stor sak just av sin egen nyliga förändring. Gamla övertygelser har vänts i sin motsats. Gamla attityder har förklarats outhärdliga. Gamla tonfall oförsvarbara.

Naturligtvis är det allvar som gäller nu. Döden. Jordens undergång. De fruktansvärda orättvisorna. Den rättmätiga ilskan.

Kanske är det rätt i sak, men det jag inte kan sluta att fundera på är processen. Kontrasten. Själva förändringen, som ett slags adelsmärke och bekräftelse på ett alldeles särskilt moraliskt djup.

Motsatsen, med andra ord, till Houellebecq. Han är som han alltid har varit.

Förändring är ju förrädisk, särskilt om den ska vara total och ske över en natt.

Min fråga är enkel: förändring kanske är fint, men måste de som genomgår den här processen nästan undantagslöst bli så förbannat tråkiga? Måste de själva vara de som imponeras mest av sin egen förändring?

Kanske.

Förändring är ju förrädisk, särskilt om den ska vara total och ske över en natt. Då blir det nästan oundvikligt att man gör sig till en karikatyr. Man måste ju sikta på något. Ha något slags mål för sin omstöpning. En klar idé om fjärilen som kommer ur puppan. Och var får man den idén?

Man härmar, förstås.

Det är därför folk som konverterar så ofta blir parodiska. De blir JÄTTEKRISTNA, eller JÄTTEATEISTER, eller JÄTTEVÄNSTER, eller JÄTTEKONSERVATIVA, eller vad det nu handlar om. De kan inte lira med andra längre, för det gäller att hålla i förändringen. Valla rejält mot bakåtglid. Övertyga sig själv och alla andra om att Förändringen är sann och oundviklig och omöjlig att göra ogjord.

Och så blir man en kliché.

Det här är förändringens grymma paradox. Förändring behöver inte alls vara ett tecken på liv. Liv är unikt, mångfärgat, flexibelt och just levande. Sådan är till exempel den oföränderlige Houellebecq. Rolig är han också. Folk som bestämmer sig för att förändras blir tvärtom ofta motsatsen. De gör sig platta. De vågar inte annat.

Och någonstans i bakhuvudet ruvar sanningen. Vi förblir alla egentligen desamma. Bara lite sämre med åren.