Johan Hakelius
Den här lilla övningen kan verka enkel, men för många är den en verklig tankenöt.
Den här veckan kom två av varandra oberoende mätningar som båda tyder på att Sverigedemokraterna kan vara på väg att bli, eller kanske redan är, Sveriges största parti.
Dagens Nyheters rubrik över den huvudledare som behandlade resultatet var ”Sverigedemokraterna sliter sönder Sverige”. Det är en utmärkt tydlig rubrik. Så tydlig att det är oklart varför DN brydde sig om att skriva en artikel på drygt 500 ord under den. Artikeln tillför ingenting. Ingen förklaring. Ingen fundering. Inte ens en fråga, eller stilla undran.
Allt artikeln uttrycker är att Sverigedemokraterna växer och att det kommer att skapa spänningar i Sverige. Exakt det som sammanfattas så skickligt i rubriken.
Typiskt.
Grundtesen är att det enda egentliga problemet med Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna.
DN är tydligast i den här liberala genren, men den har många utövare. Grundtesen bland utövarna är att det enda egentliga problemet med Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Försvann partiet vore allt bra igen. Det är inte så att Sverige dras med spänningar, problem och klyftor som givit upphov till Sverigedemokraternas framgångar. Det är Sverigedemokraterna som, genom sina framgångar, skapar spänningar, problem och klyftor som ”sliter sönder Sverige”.
Är det dynamiten som ger upphov till explosionen, eller explosionen som ger upphov till dynamiten? Den här liberala skolan argumenterar för det senare.
Jodå, jag förstår att det är en växelverkan. Sverigedemokraterna är inte bara en produkt av opinionen, utan skapar den också. Men inte ens Sverigedemokraterna kan lyfta sig till 23 procent i håret. När en så här stor förskjutning i opinionen sker, borde det vara naturligt att fråga vad det etablerade toppskiktet i samhället har gjort fel. Men för liberaler är frågan tabu.
DN konstaterar att vänstervågen på 60- och 70-talen aldrig hade brett folkligt stöd, men att Sverigedemokraterna har det. Sedan går ledaren bara vidare.
Inget ”varför?”. Om någon gjort något fel är det väljarna.
De få gånger liberaler ändå närmar sig frågan lägger de ned enorm energi på att förklara att alla skäl egentligen saknas. Det finns ingen ökad misstro i samhället. Det finns inga ”no-go-zoner” i förorten. Det finns ingen elit. Det har egentligen inte hänt någonting i Sverige.
Förutom att Sverigedemokraterna är på väg att bli största parti, då.
Det värsta är att jag tror att liberaler är alldeles uppriktiga.
Det enda som till sist finns kvar är resonemang om ”faktaresistens”, ”falska nyheter”, ”alternativa fakta”, ryska påverkansoperationer, förnekelse, filterbubblor och allt annat av det slaget. Kort sagt: Sverigedemokraterna växer därför att folk är lurade. Folk tror att det har hänt något, trots att det inte har hänt något. Sverigedemokraternas tillväxt görs till ett slags synvilla. Något som bygger på hallucinationer.
Det värsta är att jag tror att liberaler är alldeles uppriktiga. De tänker verkligen på det här sättet. De kan helt enkelt inte förstå vad som sker. De kan inte bemöta missnöjet, för de begriper det inte. De kan bara slå fast att missnöjet inte borde finnas.
De-kan-väl-äta-kakor-istället-liberalismen, kan man kalla den här skolan. Jag tvivlar på att den har framtiden för sig.