Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Dags att bli förbannad nu

Frågan är inte orimlig: när är det dags att bli förbannad?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Något skedde efter Manchesterbomben. Kanske berodde det på att måltavlan var en oskyldig fjortiskonsert. Av någon anledning inbillade vi oss möjligen att mordiska islamister ändå har något slags hederskänsla. Att det finns en gräns.

Icke.

Eller så är det den samlade vidrigheten som tar ut sin rätt. En hypotes är att man vänjer sig vid terrordåd. Att de till slut blir tråkig vardag. Medierna skär ned på rapporteringen och folk orkar inte gå i gång. Det finns till och med forskning som styrker den hypotesen.

Men jag anar att det finns stöd för den motsatta hypotesen också. Att vi i det längsta försöker behärska oss. Men att det blir svårare och svårare med varje förbannad islamist som tar sig rätten att mörda oss otrogna kafirs. Och att det till slut blir för mycket. Ungefär som när en allergi bryter ut. Förnuftet spricker i helig vrede.

Huvudfåran var förstås densamma efter Manchesterbomben, som efter andra terrordåd: hopp, inte hat. Kärlek. Världen är inte svart eller vit. Låt inte terroristerna vinna genom att fyllas av ilska. Vi står alla tillsammans.

Men det lät inte lika övertygande som förut. Det dök upp en och annan avvikande röst. Om det inte är motiverat att bli förbannad nu, när ska man då bli förbannad?

Som sagt: frågan är inte orimlig.

Ilska är en farlig känsla, det är sant. Det är därför de flesta drar sig för att uppmuntra, eller ens acceptera ilska som social reaktion. Ilska kan fördunkla omdömet och sätta krafter i rörelse som är svåra att stoppa. Ur ilska föds mobbar, övergrepp och lynchningar.

Men det är inte hela sanningen.

22 personer dog i terrordådet i Manchester på måndagen. Foto: MCPIX/REX/SHUTTERSTOCK

Ilska är en brett motiverande kraft. Den kräver rörelse, men inte nödvändigtvis oförnuftig rörelse. Ur ilska kan även växa ett behov av att tänka och analysera, en beslutsamhet att inte väja för det obehagliga, ett mod att se en fiende i vitögat, kraft att aktivt slå ned på det som är ont och avskyvärt.

Det är av det här skälet det känns som att talet om hopp, kärlek, kramar och odefinierad samhörighet till slut går över en anständighetsgräns. Till slut blir det detsamma som en uppmaning att inte göra något. Att inte säga något som har innehåll. Att inte ens tänka en tanke eller göra en analys. Att bara sitta still i båten och älska mänskligheten i allmänhet, amen. Allt annat är för farligt. Men det är snarare den krampaktiga mesigheten som är farlig.

Visst är det obehagligt att behöva bli arg. Visst för det med sig en viss risk. Men det finns konflikter vi inte kan undvika. Och när mordlystna islamister spränger barn i bitar, har vi en sådan konflikt. Att inte acceptera sin egen och andras ilska då, är att undertrycka känslor som förr eller senare kräver utlopp. Och ju längre de trängs undan eller ogiltigförklaras, desto större är risken att de tar obehagliga former.

Det är dags att bli förbannad nu. Och att använda ilskan som drivkraft för att våga se, tänka och tala om det obehagliga: terror och mord är en central del i en tolkning av islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen. Den tolkningen rekryterar nya anhängare, även i Sverige. Och det finns inga möjligheter att möta våldsbejakande islamism med kompromisser och undfallenhet, hopp eller kärlek.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!