Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Dagens unga är servila och fogliga – det oroar mig

Polisen lugnade Black lives matter-demonstranter i Stockholm i onsdags kväll.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Det var uppfriskande, särskilt inför nationaldagen, att se en rejäl pöbel dra fram på gatorna i Stockholm häromdagen. Jag har faktiskt oroat mig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att äldre delar av bekantskapskretsen övergått till att umgås i avatarform må vara hänt. Det är vad yngre informanter i min närhet berättat, som verkligen har skakat mig:

Folk runt de trettio som inte tänker lämna förorten och besöka Stockholms city, förrän statsministern givit dem tillåtelse. Folk som inte ens fyllt trettio som slår i Google maps för att noggrant räkna ut hur långt de kan komma på två timmar. Utan att bryta mot hastighetsbegränsningar, förstås.

Inte nog med det. Folk runt de trettio som skamlöst uppfostrar sin omgivning, som små vedervärdiga komsomolfunktionärer.

”Jaså, du har redan börjat gå i affärer …?”

Det här viruset verkade ha avslöjat en hel generation ivriga medlöpare, helt utan känsla för uppror. En totalitär framtid på tillväxt.

Som en flock våryra starar böljade folkmassan frejdigt fram och tillbaka.

Därför kände jag mig lättad i onsdags kväll. Tänk om det bara hade kommit 50 personer till Sergels torg – eller 49, för att vara på säkra sidan. Tänk om de alla hade stått på varsitt tejpkryss, med två meters mellanrum. Ansiktsmask på.

Kan ni föreställa er något mer hjärtskärande? En perfekt symbol för en helt ofarlig generation, redo att bli ledd och ta order.

Nu bröt istället en liten strimma normalitet fram. Som en flock våryra starar böljade folkmassan frejdigt fram och tillbaka på huvudstadens gator och vägrade bli upplöst. Det gladde mig särskilt att se att de professionella uppviglarna och anarkisterna till sist vågat sig ut i sina svarta hoodieuniformer. Om revolutionärer skulle låta sig hejdas av ett simpelt virus, vore allt hopp om den här kulturen ute. De lyckades som vanligt inget vidare med att starta upplopp, men de gjorde vad de kunde. En handfull blev ändå gripna.

Kudos!

Det enda smolket i bägaren är den kvinnliga konstapeln på Sankt Eriksplan. Hon som blev instagramfavorit genom att gå ned på knä och göra Svarta pantrarnas hälsning. (Jo, jag vet att hälsningen numera tillhör Black Lives Matter, men vi måste väl inte vara alldeles historielösa?)

Hon ville inte vara den trista myndighetsperson som höll på formerna.

Mina spanare i det blottade undermedvetna som vi kallar sociala medier, säger att det mesta där handlar om henne. Allt som skrivs på nätarenorna behöver som vanligt spolas med slang, skrubbas med rotborste och kläs i anständiga kläder för att kunna släppas in i möblerade rum, men när man gjort det är väl kontentan den här:

Hur tänkte hon egentligen?

Jag tror att jag vet. Förutom att hon ville rädda tjänstebilen från pöbelns tafatta försök att buckla till den, ville hon känna sig tajt med kidsen. Hon ville inte vara den trista myndighetsperson som höll på formerna. Inte en roll, än mindre en funktion, utan en person. Kanske till och med en personlighet.

Begripligt. Det nedslående är att det omedelbart verkade funka. På någon minut förvandlades ett gryende upplopp till ett kramkalas där alla älskade alla. Skrivna slagord byttes som kakrecept. Inga skiljelinjer, inga gränser. En enda stor och tårögd mänsklig familj.

Alltså: från lydighet, via uppror, till ren blödighet.

Jag är fortfarande oroad över hur servila och fogliga yngre generationer kan vara. Men nu är jag oroad över statsapparatens inställsamhet också.

 

LÄS MER: Bilden splittrar – hon hyllas och kritiseras 

LÄS MER: Debatt: Demonstrationerna är rent vansinne

LÄS MER: Johan Hakelius: Äntligen har världen förstått – det är något särskilt med oss