Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Dagböckerna – ett lydigt följande av könsroller?

Bokaktuella Mia Skäringer.
Foto: Pressbild

Mia Skäringer har kommit med en bok. Memoarer. Det skrivs om den snart sagt överallt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vill redan nu göra alldeles klart att jag inte har läst boken. Jag har inte någon som helst anledning att fälla förhastade omdömen om den. Det jag däremot inte kan slå ifrån mig, när jag läser vad jag tror är den tredje artikeln där Mia Skäringer talar om Mia Skäringers bok om Mia Skäringer, är en uppriktig känsla av beundran.

Jag måste ha hört författare av olika kaliber säga det ett tjog gånger: det är klart man skriver om sig själv. Vad skulle man annars skriva om?

Det framförs alltid med en självklarhet som smittar. Är man tillräckligt fyrkantig framstår det nästan som logiskt nödvändigt: man har bara sina egna erfarenheter att utgå ifrån. Man kan stjäla andras erfarenheter, men då gör man dem till sina, om än i andra hand.

Men den definitionen är som ett svart hål: den slukar allt. Den är så allomfattande att den är meningslös.

Det är klart att man kan skriva om något annat än sig själv, även om man inte kan skriva utan sig själv. Det är i alla fall klart att man kunde göra det.

Ulf Lundell har kommit med nya ”Vardagar” också. Fyra och fem i ordningen. Hans dagboksanteckningar har gjort honom inne igen. Lars Norén hann precis få ut sin fjärde dagbok, innan dagarna tog slut för honom. Knausgård fortsätter att skriva där han står.

Kanske är det helt enkelt något slags lydigt följande av könsroller

Ska man se något könsmönster är det möjligen att de självskrivande herrarna är nöjda med att berätta om vilken kavaj de köper, vad de tycker om någon recensent, eller vilken fågel som sitter i busken utanför. De självskrivande damerna föredrar starkare grejer. Det ska vara övergrepp, diagnoser, ätstörningar, våld. Kanske är det de kvinnliga läsarna som kräver det. Fast de manliga självskrivarna har antagligen mest kvinnliga läsare också. Kanske är det helt enkelt något slags lydigt följande av könsroller, där kvinnor förväntas att ursinnigt slå underifrån och män förväntas betrakta allt under evighetens synvinkel.

Oavsett det där är en annan synvinkel densamma: jag.

Ens jag är alltid intressant. Man har bara ett. Men nog kan man ändå rangordna sina olika erfarenheter, känslor och övertygelser? Somt är, ärligt talat, så trivialt att man inte ens själv orkar tänka på det längre stunder. Annat kan man fastna i, men knappast förvänta sig att andra ska intressera sig för. En liten andel har potentialen att vara allmänintressant.

Därav den där uppriktiga känslan av beundran. Denna vecka för Mia Skäringer. Nästa vecka säkert för någon annan. Ty jag verkar vara ganska ensam om att göra den där rangordningen och få ett sådant resultat.

De flesta som sätter fingrarna vid tangentbordet verkar tvärtom vara fascinerade över det unika äventyr som är just deras liv. De har inga som helst problem att få ur sig en bok, eller långa sviter av böcker, om de kroppsuppfattningar, lunchinköp eller småfåglar som fyller deras vardag. De kan ge intervju efter intervju på samma tema, utan att orden tar slut.

Och här är det häpnadsväckande: de har uppenbarligen rätt. Annars skulle böckerna aldrig ges ut. Förläggare är inga hjärtnupna filantroper. De trycker sådant som går att sälja.

Jag antar att den enda logiska slutsatsen är att just mitt liv är ovanligt ointressant.