Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Coronaviruset får oss att acceptera prilligheter

CORONAKRIS. Demonstration i september där tyska kulturarbetare kräver krafttag från politikerna för att rädda ekonomin i eventbranschen.Foto: ACTION PRESS/SHUTTERSTOCK / ACTION PRESS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Brandenburger Tor, Berlin.Foto: KAY NIETFELD / DPA/IBL

Jag är i Berlin, har just hämtat bestick ur korgarna som står framställda på bardisken i just det syftet och möts av ett par förebrående ögon ovanför ansiktsmasken:

”Datt izz nått åkej, zzör.”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tänker på Theodore Dalrymple. Britt, läkare, skarp skribent. Hans mamma var tysk judinna, men det är inte därför han knackar på. Det beror istället på något han skrev. Nämligen att propagandan i kommunistiska länder inte alls syftade till att övertala eller övertyga medborgarna. Den var till för att förnedra dem.

Kommunistregimerna var inte så korkade att de inbillade sig att medborgarna skulle gå på de uppenbara lögnerna. Poängen var den motsatta: de ville tvinga medborgarna att acceptera påståenden som alla visste var lögner. Att till och med få dem att upprepa lögnerna. På så sätt gjordes de medskyldiga till det förtryck de led under. Deras förmåga att skilja rätt från fel, gott från ont, sant från falskt, bröts ned.

Det var inte ett misstag att propagandan stämde så illa överens med verkligheten. Det var meningen.

Jag tänker på det av två skäl. Det ena är ett typisk berlinskt bisarreri. I den här stan är ju historien lika diskret och stilla som en säck med uppretade katter. Vart man än går klöser sig historien fram. Följaktligen bor vi på ett hotell inrymt i det som var hem för centralkommittén för DDR:s socialistiska enhetsparti. Dessförinnan höll Hitlerjugend till här. Och dessförinnan var det ett judiskägt varuhus.

Och nu plaskar alltså unga snajdare runt i takpoolen, mellan drinkarna.

Eller inte, faktiskt, för det är mitt andra skäl att tänka på det Dalrymple skrev: coronapropagandan har den här staden i sitt grepp.

Dagarna här är fulla av detaljerade regler. De saknar logik.

Nej, vänta nu. Jag påstår inte att det här viruset bara är ett påhitt. Jag anar ingen konspiration. Det är väl bra att ha ansiktsmask, när det är lite trångt. Det är väl schysst att hålla avstånd och tvätta tassarna. Men allt det andra …

Det är tillåtet att doppa fötterna i poolen, men man får inte bada. 

”Datt izz nått åkej, zzör.”

Man måste ha mask om man står upp i lobbyn, men inte om man sitter ned. 

”Datt izz åkej, zzör.”

Och så vidare. Dagarna här är fulla av detaljerade regler. De saknar logik. Det är som om osynliga, magiska gränser går kors och tvärs genom hela Berlin i planlösa mönster. På ena sidan är A helt OK, på den andra en dödssynd. Av någon anledning, eller kanske mer sannolikt av ingen anledning. Tjänstvilliga tyskar upprätthåller de järnhårda och till synes slumpmässiga regler som gäller just denna vecka. Därav: 

”Datt izz nått åkej, zzör.”

Och det är klart att man spelar med. Man vill ju inte verka ansvarslös och egoistisk, eller hur? Steg för steg överger man det egna omdömet, sitt sunda förnuft och känslan för vad som är rimligt. Efter ett tag börjar man själv titta snett på den som inte har ansiktsmask på rätt sida av den helt godtyckliga magiska gränsen.

”Datt izz nått åkej, zzör.”

Ja, Donnerwetter.

Dalrymple sätter fingret på något. Och han har antagligen rätt i att kommunistpropagandan har sin motsvarighet i vår tids politiska korrekthet. Den vill också få oss att acceptera uppenbara prilligheter som sanningar. Men han förutsåg inte det här.

Det krävs inga socialistiska enhetspartier för att få oss att göra våld på vårt omdöme. Det krävs inga lektorer i postkoloniala studier. Allt som krävs är ett virus. Sedan gör vi det själva.