Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Civilisationen hänger inte på Facebook

Facebook.
Foto: SASCHA STEINBACH / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det här är en skräckhistoria. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk dig att du är Mark Zuckerberg. Den riktiga, eller – om du har lite svårt för den där rödlätta bullterriernunan – Jesse Eisenberg version i ”Social Network”. Det spelar ingen roll i just detta fall.

Du är alltså Mark Zuckerberg. För ganska exakt sjutton år sedan fick du en idé. För tio år sedan var en halv miljard uppkopplade mot din idé. Nu är det närmare tre miljarder. Och eftersom idén inte är en alldeles enkel grej, som en pallkrage, är det inte bara antalet människor och alla pengarna som ger svindel. Det är innehållet också.

Människor använder din idé som anslagstavla, terapisoffa och slasktratt. De träffas och skiljs i din idé. De föds och dör i din idé. En växande grupp lever till och med sina liv efter detta i din idé. Varför lämna Facebook, bara för att man lämnat jordelivet?

Det var här dina problem började. För om folk gör allt det där, gör de en massa annat också. Skaffar sig fördelar och baktalar fiender. Ljuger och hetsar. Luras och mobbas.

Plötsligt anklagas du för att tillsätta och avsätta presidenter. För att indiska pöbelhopar slår ihjäl misstänkta våldtäktsmän och för att amerikaner slutat tro på sanningen.

Och allt det bara för att du fick en idé i ditt studentrum för sjutton år sedan.

Du kan också tänka dig att du är Jack Dorsey, eller Larry Page, eller rent av Jeff Bezos. Det spelar inte så stor roll vilken av de stora techbolagen vi pratar om. Historien är ungefär densamma.

Du vet att du måste tygla din idé, för annars kommer andra att göra det åt dig

Och nu har du verkligen hamnat i skiten. Så länge det gick försökte du dra dig undan det besvärliga, men så sprack det. Du har fått lov att slänga ut USA:s president från din idé. Folk är skitsura. Hälften för att du gjort det, den andra hälften för att du inte gjort det tidigare. Och du anar vartåt det lutar.

Din idé var helt enkelt för bra. Den har växt ifrån dig. Din idé har gått från att vara en liten privat svartklubb till att bli den mest offentliga av platser. Ett torg, eller en allmänning, men ännu mer. En tillgång mer grundläggande än gruvor och oljefält, vägar och järnvägar, avloppssystem, brandkår och sjukvård. Kanske till och med mer grundläggande än parlament och regeringar.

Är det ens rimligt att en så grundläggande sak är privatägd? Din idé är inte en tidning eller en tv-kanal, den har blivit det universum där tidningar och tv-kanaler finns.

Du anar, som sagt, vart det är på väg. Folk har en känsla av att civilisationen står på spel. Den kan väl ändå inte vara privatägd? Du vet att du måste tygla din idé, för annars kommer andra att göra det åt dig.

Samtidigt vet alla: även om just Facebook, Twitter, Google, eller vad du nu kallat din idé, tvingas byta om från slackertröja till spärrvaktsslips, kommer det alltid att finnas andra fräsiga fristäder. Anden är ur flaskan. Den farbroderligt långsamma offentligheten kommer aldrig igen.

Och där smyger sig den hemska insikten på:

Civilisationens fortlevnad handlar till sist inte om tekniken. Inte om Facebook eller Twitter. Inte om avstängningar, regleringar, ägande och juridik.

Hur vi än gör avgörs civilisationens överlevnad till sist av mänsklig mognad. Om att vi, var och en, kan lägga band på oss i sociala medier och i verkligheten.

Jag sade ju att det var en skräckhistoria.