Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Carl Bildt åker sparkcykel – vi lever i en serietidning

”I torsdags såg jag en bild på Carl Bildt på sparkcykel”, skriver Johan Hakelius. Foto: Jakob Kakembo Andersson

Vi kan ju låtsas att det inte spelar roll hur folk ser på och tilltalar oss, men det övertygar ingen. Allra minst oss själva.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi bodde på finhotell en natt nyligen. I vår egen stad. Det är en lång historia, men poängen var att vi tänkte prova ett nyöppnat hotell och se hur det höll måttet. Flådigt och dyrt, förstås, vad fanns annars för mått att hålla?

Det höll inte måttet alls. De visste precis hur man tar betalt för finhotell, men de kunde inte driva det. Inget funkade riktigt och rummet vi fick – det skulle vara något slags premiumrum – såg ut som ett äldrehem i Skövde. Undantaget designlamporna. Som inte gick att tända. På väggarna satt jättelika dörröppnare med den påklistrade texten DÖRRÖPPNARE. Det var ramper och larmknappar och nu när jag tänker på saken undrar jag om den där lampan som inte gick att tända kanske var en patientlyft.

Man är ju svensk så vi mumlade något för oss själva och bet ihop, men så tittade en nyfiken kamrat förbi. Han är hotelltokigt proffs och vad jag tror brukar kallas ”avväpnande uppriktig”. Han ringde direkt ned till receptionen.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin känt mig kränkt. Men där stod det.

Inga hårda ord eller arga rop, bara ett kompromisslöst påpekande om att estetiken och priset inte matchade. Svaret kom med vändande samtal: avdrag på priset.

Och det var ju helt OK. Slutet gott, allting gott. Utom frukosten, men det är en annan historia.

Vi betalade och åkte hem. Först en vecka senare tittade jag på kvittot. ”Avdrag”, stod det och sedan: ”Kränkta över att få handikapprum”.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin känt mig kränkt. Men där stod det. Till råga på allt ”kränkt” därför att jag hamnat i ett handikapprum, en ganska osmaklig fobi.

Att för alltid ligga i hotellets GDPR-säkrade arkiv som en handikapphatande skitstövel.

Kom inte och säg att sådant bara rinner av en. Jag tittade snett på mig själv i flera dagar efteråt. Det spelar roll hur folk ser oss. Och hur de tilltalar oss.

Radion står rätt ofta på här hemma. Nästan alltid P1, som ju brukade vara den tråkiga kanalen för vuxna. Det hördes just på tilltalet. Aningen stramt, korrekt och okladdigt. Så var det ända in på åttiotalet, som trots allt får räknas till modern tid. Sedan gick det snabbt.

Om du vänjer dig vid att tilltalas som ett barn, hur lång tid tar det innan du börjar se dig själv som ett barn?

Det finns inget program som håller distansen längre. Knappt ens Sjörapporten. Hela Sveriges Radio är ett enda stort, mysigt, avspänt gäng och alla lyssnare får vara med. Förutsatt att de släpper på formerna och alla förväntningar på förkunskaper, förstås, och hänger med i flabbandet och flosklerna.

Så frågan inställer sig: om du vänjer dig vid att tilltalas som ett barn, hur lång tid tar det innan du börjar se dig själv som ett barn?

Det är olika i olika län, kan jag tänka mig, men här i Stockholm verkar det gå fort. Ta bara dessa elsparkcyklar som samlas i klasar i varje gathörn. Fram tills för något år sedan var de enda man hade sett på sparkcykel Knatte, Fnatte och Tjatte. Nu är det börs-VD:ar och justitieråd, riksdagsledamöter och överläkare. I torsdags såg jag en bild på Carl Bildt på sparkcykel. En del susar till och med fram på ett enkelhjul, ett sådant som Oppfinnar-Jocke brukade vara ensam om. Alltså: ett par ynka decennier med barnsligt tilltal och vi lever i en serietidning.

Fast det heter förstås grafisk roman, nu när serier läses av folk som förr i tiden hade varit vuxna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!