Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Bondesamhällets sociala kontroll är det nya normala

Sven Wollter och Gurlie Nordwal i tv-serien "Raskens" 1976. Johan Hakelius ser det gamla bondesamhällets ”ogenerade sociala kontroll” göra comeback under pandemin.
Foto: SÖREN KARLSON/EXPRESSEN/TT / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN

Nu är det snart nytt år och alla är överens om att det viktigaste med det är att vi ska få börja kramas igen. Själv hoppas jag att ”det nya normala”, som alla också talar om, innebär lite mindre kramande än förut.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det enda skälet att vi kramades så mycket före covid var trots allt att vi skämdes för att vara svenskar. Kramarna var en del av den hopplösa kampen mot vår arvedel: den fyrkantiga och pinsamt tafatta svenskheten. Ingen vågade avvisa en kram, eftersom det genast avslöjade den avböjande som en tungfotad nordbo. Därför spred sig kramandet från familj och nära vänner i allt vidare cirklar, tills vi var på vippen att krama busschauffören, om han inte hade haft den där lilla disken mellan sig och oss. Vi försökte krama oss till något slags soldränkt mañanalivsglädje, men allt vi blev var besvärade svenskar som stod för tätt.

Däremot – och här tror jag regeringen har en viktig roll när den styrt upp vaccineringen – borde vi ta vara på ett annat, genuint svenskt drag, som blomstrat under pandemin.

En rapport från ett tåg häromdagen: två veganer råkade bli placerade bredvid varandra. De började talas vid. De fortsatte oavbrutet i fyra timmar. De var överens om allt. Om att stress är den enda orsaken till cancer. Om att morötter inte har ett känsloliv. Men framför allt om att det är varje människas plikt att försöka få alla man möter att sluta äta kött. Att låta folk fortsätta med sitt köttätande utan kommentarer är moraliskt oförsvarbart.

Så lydde orden.

Själva förutsättningen för att kunna missionera är att man tar sig rätten att lägga näsan i blöt. Inget nytt i det, men det var något i veganernas tonfall som vittnade om det nya normala. De var inte ett dugg bekymrade av tanken på att stolpa in i andras liv, recensera och vifta med pekpinnar. Det var en självklarhet för dem. De kände sig utomordentligt hemma i den värld de befann sig i.

Det var deras värld.

Vi lever sedan några månader tillbaka i folkkommissariernas dröm.

Det är precis detta som pandemin har drivit fram. Vi lever sedan några månader tillbaka i folkkommissariernas dröm. Om vi envisades med att komma varandra alltför fysiskt nära före pandemin, är det nya normala att obesvärat kliva över gränsen för personlig integritet. Svenskarna har återgått till bondesamhällets ogenerade sociala kontroll. Ingen är fredad. 

Tvättar någon händerna fel? Säg till! Gör någon en onödig resa till stan? Anmärk! Har någon en middag för fler än fem? Fördöm! Tar någon sig rätten att resa utomlands? Brännmärk!

Pandemin har givit ordningsmännen tolkningsföreträde. Inte bara i smittfrågor, utan i allt möjligt. Och det verkar särskilt vara yngre som känner sig kallade som frivilligpoliser.

Det är därför jag undrar: borde inte regeringen se till att ta vara på de här folkliga självuppfostringsinitiativen? Vad ska annars de självutnämnda kommissarierna ta sig till, när vi alla blivit vaccinerade?

Jag tänker mig något i stil med de kubanska revolutionskommittéerna, vars funktionärer har individuella registerkort på var och en i kvarteret och ansvarar för statliga kampanjer. Ett finmaskigt, heltäckande nät av människor som bara känner verklig lycka och mening när de får lägga sig i andras liv. 

Vad är alternativet? Att återupprätta den personliga integriteten, nu när vi äntligen lyckats bli av med den?