Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Behöver verkligen ett sådant parti makt, väljare och annat besvärligt?

Annie Lööf lät häromdagen meddela att hennes parti ska rösta på ett regeringsförslag som de egentligen tycker är riktigt dåligt, skriver Johan Hakelius.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

I dag blir det politisk analys. Det kan ni behöva.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det händer att jag talar med centerpartister. Inte bara av den klassiska sorten: de som odlar jorden, har grävlingens runda men fasta kroppsform och som, i könsadekvata fall, bär blommig klänning. Det händer faktiskt även att jag talar med centerpartister av det modernare slaget: de som odlar hipsterskägg, är späda som bara lungsjuka och kontorsarbetare kan vara, och som inte är riktigt säkra på att det finns något könsadekvat.

Låt mig från början säga att jag får en varm känsla i bröstet av de här små liven. De väcker mina moderskänslor. Eller faderskänslor, då, om vi nu ska vara könsadekvata. De menar väl. De vill väl. De önskar oss andra väl. Men det innebär inte alltid att det går väl.


LÄS OCKSÅ: Johan Hakelius: Kanske lämnade anden Akademien samtidigt med Torgny Lindgren 


Min erfarenhet är att den här undergruppen centerpartister oftast är uppriktiga. När jag talat med representanter ur gruppen under det senaste året, har de till exempel inte gjort någon hemlighet av att de begriper att deras partiledning lagt fast en regeringslinje som inte går ihop. Den kan sägas ha tre huvudsakliga principer:

1. Centern ska sitta i regering.

2. Centern ska inte sitta i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna.

3. Centern tänker inte sitta i en regering med Socialdemokraterna.

Alla som kan räkna – det kan även många centerpartister – begriper att minst en av de här tre principerna måste ge vika. De flesta jag talat med, mellan skål och vägg, har gissat att det, trots allt, kommer att bli nummer 2.

Men jag vet inte om det stämmer längre.

I Svenska Dagbladet i torsdags fanns en undersökning som tydde på att Centerns väljare – företrädesvis de gamla odlande, runda, fasta och blommiga, kan man tänka – gärna såg ett samarbete med Socialdemokraterna.

Skrota princip 3, alltså.

Man skulle kunna tro att det är på väg åt det hållet. Annie Lööf lät ju häromdagen meddela att hennes parti ska rösta på ett regeringsförslag som de egentligen tycker är riktigt dåligt. Det handlar om att frångå alla principer inom migrationspolitiken och ge tillfälligt frikort åt en viss grupp unga, afghanska män, som fått särskild uppmärksamhet i media.

Centern måste stödja förslaget, trots att de betraktar det som ett ”haveri”, eftersom partiet vill väl.


LÄS OCKSÅ: Johan Hakelius: Grattis till löneökningen – om det blir någon efter valet


Men sanningen är ju den att inte heller Socialdemokraterna är särskilt sugna på sitt förslag. De har tvingats dit i förhandling med Miljöpartiet. Om förslaget föll, skulle få ledande Socialdemokrater sörja det. De skulle kunna säga att de försökte vilja väl, men att andra hindrade dem.

Så vad betyder det för Centern?

Jag börjar misstänka att det betyder att centerledningen – den späda hipstergrenen av Centern, alltså – lutar åt att skrota princip 1. De är mer intresserade av att vilja väl, än av att styra landet. De vill så väl, att vardagens solkiga problem och kompromisskrävande koalitioner, blir för mycket.

Kanske är det som det ska vara. Det är trots allt världens rikaste parti, sedan det sålde sin tidningskoncern. Behöver verkligen ett sådant parti makt, väljare och annat besvärligt? Är det inte trevligare att bara tänka vackra, rättrådiga tankar?

Kanske det. Eller så kan moderater och socialdemokrater göra upp om migrationspolitiken, som de brukade, så kan Centern lägga frågan åt sidan och sluta larva sig.