Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Att riva statyer är en lysande PR-idé

Riven staty i Bristol. På denna sockel stod fram till i början av juni i år en staty av den brittiske slavhandlaren och filantropen Edward Colston.Foto: SIMON CHAPMAN/LNP/SHUTTERSTOCK / SIMON CHAPMAN/LNP/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Varje konflikt har sina medlare och kompromisskonstnärer. De som förstår och sympatiserar åt alla håll och föreslår en tredje väg. Den typen av människor lyckas nästan alltid komma på det mest outhärdliga av allt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Folkpartistiska löntagarfonder skulle, till exempel, med säkerhet inneburit en förnedring av ett slag som socialdemokratiska löntagarfonder aldrig kunde komma i närheten av. Klasskamp och makthungriga fackpampar – fullt mänskliga företeelser – skulle ha ersatts av mästrande förnumstighet med resonansbotten i den övre medelklassens dåliga samvete.

Och nu är det högsäsong för vår tids kompromisskåta.

Det är en lysande PR-idé att riva ned statyer. En kombination av flaggbränning och hundbajsinsändare.

Statyskändning väcker djupa känslor av ett slag som vi förlorat orden för. Sådant som har att göra med arv, heder, tillhörighet, patriotism, rötter. På så sätt spelar statyskändarna på precis samma strängar som nationalpopulister, fast åt andra hållet. Båda profiterar på att vi i decennier låtsats, både från höger och vänster, att världen är en flygplats och alla är världsmedborgare, utan andra lojaliteter än sådana vi själva väljer.

Varje insändarredaktör vet att själv författa ett ilsket brev om hundbajs när sommarstiltjen sätter in.

Så är det förstås inte. Så kommer det aldrig att vara. Att vi ändå låtsas det har skapat en känslomässig krutdurk. Politiska entreprenörer vet att antända den.

Men statyskändning spelar också på simpla saker som respekt för närmiljön och allmän hyfs. Precis som hundbajs som blir liggande. Det är därför varje insändarredaktör vet att själv författa ett ilsket brev om hundbajs, när sommarstiltjen sätter in. Man fyller minst fem veckors debatt med ett brev av det slaget.

Av det kan vi sluta oss till att statyskändningarna är ett större fenomen i den skenvärld som kallas medierna, än i verkligheten. De är verkligare än den beryktade rövarhistorien om ”vaskning” av champagne, som påstods vara en folkrörelse för några år sedan. De är groteskt överdrivna jämfört med den Franska revolutionen, som ju faktiskt inträffade. 

Men det spelar ingen roll för kompromisskonstnärerna. De dras som flugor till fekalier av ilskan, överorden och de djupt idiotiska kraven på att desinficera historien. Tårgasen, gatstenarna och de hemklippta frisyrerna gör dem varma av förväntan.

Här finns radikaler att förstå. Här finns en möjlighet att vara mellanlägg. En möjlighet att hjälpa den chockerade småborgerligheten till förståelse.

Här finns en kompromiss.

Jag vet inte hur många förslag jag räknat till, i svensk, brittisk och amerikansk press, vid det här laget. De landar alla i någon variant av samma idé:

Låt oss inte riva ned statyerna. Låt oss istället gravera skyltar som förklarar på en så styltig ideologisk jargong som möjligt, att de avbildade personerna inte hade rätt värdegrund.

Låt oss inte skrika och bråka. Låt oss istället skriva plaketter som tilltalar vuxna människor som om de vore efterblivna barn, i en ton värdig tonåringar som vet så lite att de anser sig veta allt.

Låt oss, med andra ord, göra på allmän plats vad kuratorer redan gjort på varje muséum med självaktning: låt oss dränka varje genuin estetisk upplevelse och varje verklig möjlighet att förstå en annan tid än vår egen, i en bjäbbande gegga snusförnuftiga proklamationer.

Talibanerna, med sin dynamit, är lättare att uthärda.

 

LÄS MER: Johan Hakelius: Borde man inte jämna hela Göteborg med marken? 

LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Moderatledaren vrålade – sedan sprack regeringen 

LYSSNA: Verkställande utskottet, Expressens podcast om politik: ”Spricker regeringen nu?”