Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Att hylla revolutionärer på andra kontinenter är en sak...

Amineh Kakabaveh.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vänsterpartiets försök att sparka ut Amineh Kakabaveh gav mig blandade känslor.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Å ena sidan är det förstås djupt ohederligt, fegt och lögnaktigt att klämma åt Kakabaveh och låtsas att det egentliga skälet inte är hennes engagemang mot hedersvåld.

Vänsterpartiet är nedlusat av radikala gnällspikar som stämplar alla som tar parti för hedersvåldets offer som rasister, eller ännu värre. Det är det som hela tiden varit kärnan i den partiinterna mobbningen av Kakabaveh. Och när partiledningen till sist väljer, är det alltså den opinionen som vinner. Försöken att blanda bort korten genom att tala om partiets viktiga engagemang mot hedersvåld, gör bara saken mer genant.

Alla som följt Vänsterpartiet vet att det inte funnits något sådant engagemang. Det som funnits är ett starkt engagemang mot dem som visat engagemang mot hedersvåldet. Allt annat vore nyvunna övertygelser.

Å andra sidan är det svårt att begripa varför personer som Kakabaveh envisas med att ge sig in i partipolitiken.

Vad ska de där att göra?

Partier är inte till för att stimulera kritiskt tänkande och uppmuntra personliga initiativ. Partier är snäva sociala sammanslutningar, som har till huvuduppgift att tukta och ansa det individuella för att skapa en likriktad kollektiv rörelse, stark nog att erövra makt.

Om man gillar att frifräsa och låta sin övertygelse gå före lojaliteten, som Amineh Kakabaveh gör, kommer ett partis tvångströja alltid att ställa till problem. Förr eller senare brister sömmarna.

Och nu befinner vi oss dessutom i Sverige. Även om Vänsterpartiet, enligt statsvetaren Katarina Barrlings klassiska studie, har en av de mest individualistiska interna partikulturerna, är det trots allt ett svenskt parti. Det betyder att högljuddhet, att framhålla sig själv, drastiska formuleringar, ett ointresse för överslätande diplomati, okänslighet för överenskomna tabun och annat av det slaget, ses som problem.

Det gäller att inte stämplas som vulgär i det snobbiga Sverige, för då är det kört. Det är sant även i Vänsterpartiet, som i just detta avseende är lika mycket en del av den välartade medelklassens kulturella diktatur, som de flesta andra offentliga institutioner i Sverige.

Så man skulle kunna säga att Kakabaveh får sparken – eller skulle ha fått det om hon inte gått själv först – därför att hon misslyckats med sin integration. Hon har inte arbetat tillräckligt hårt på att bli svenskt slätstruket ofarlig, enligt den mall som gäller i just Vänsterpartiet. Det är ju en sak att romantisera och hylla rebeller på andra kontinenter, eller långt bak i historien. En annan att acceptera dem i sin närhet. 

Revolution i världen, men någon jävla ordning i partiet.

På det stora hela är det som nu skett antagligen alldeles utmärkt för båda parter. Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler kan fokusera på sitt ambitiösa meccanobygge, som syftar till att samla folkrörelser till vänster i en bred koalition som ska leverera röster i valet 2022. För att nå dit krävs centralism, kontroll och toppstyrning. Inga avvikare.

Och Amineh Kakabaveh slipper ödsla tid på ett parti som ryckt i mattan under henne i åratal. Nu kan hon vara den politiska vilde hon egentligen alltid varit, i eller utanför riksdagen.

Vi kan alla känna oss en aning befriade.