Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Är midsommar en stor lögn?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi sitter i hyrbilen, bakluckan full med sill, lax och skagenröra. Räksallad kallar de det här. Åskmolnen drar ihop sig över Bornholms siluett, för löftet om skyfall lagom till midsommarafton måste hållas.

– "Fröken Julie".

– Han skrev en som hette "Midsommar". Men den har jag aldrig sett.

- Det måste finnas något i "Hemsöborna" också.

Tre gånger Strindberg, alltså. Men sedan slår det stopp.

Varje december i mellan- och högstadierna kom förr eller senare en svensklärare in med glittrande ögon och antologiböcker. Det var dags för det där partiet i "Sömnen". Det med "Mera borsten, Torsten" som fick en hel generation lärare med lagom progressiva ambitioner att utnämna Ulf Lundell till litterärt geni. Inget julfirande utan "Sömnen". Och sedan skulle Slas läsa julevangeliet och Karl Bertil stjäla postförsändelser. Med åren blev det långdans i Uppsala med Fanny, Alexander och resten av familjen Ekdahl också.

Julen finns, minsann, i svenskt kulturliv. Men midsommar?

– "En kärlekshistoria", hojtar jag och gottar mig i minnena av Roy Anderssons katastroffirande som verkar sluta med att John går i sjön.

Det håller tills Google påminner om att det är en kräfthatt som ligger och guppar på vattnet. Det rör sig alltså om en kräftskiva på den tiden då det fortfarande fanns riktig kräftpremiär. Långt efter midsommar.

"Sommarnattens leende"? Men är det inte bara en alldeles vanlig, ljus svensk sommarnatt, vilken som helst?

"Fröken Julie" har förresten inte mycket att göra med midsommar, bara för att den utspelar sig då. I "Hemsöborna" finns ordet i en bisats. Och slår man upp "Midsommar", Strindbergs pjäs, verkar den alldeles för upptagen med den självgode studenten Ivar och hans ovilja att göra lumpen, för att göra skäl för namnet.

Till slut är det enda jag kan hålla fast vid Zorns "Midsommardansen". Carl Larsson har väl gjort något också. Men en ynka oljemålning och några illustrationer för något som påstås vara svenskarnas egentliga nationaldag är inte mycket att komma med.

Med möjligt undantag för sex tycker jag i allmänhet att man bör vara misstänksam mot sådant som alla gör stor sak av, men som nästan ingen vågar beskriva. Skevheter av det slaget betyder något.

Om det nu verkligen förhåller sig så att alla svenskar har vänslats på ängarna i den ljusa midsommarnatten, om de just denna natt uppnått en alldeles särskild alkoholpåkallad sällhet, om de känt ett oupplösligt, primitivt band till naturen och sin nästa i den milda dagern, varför har då så få vittnat om saken? I poesi eller prosa, i film eller dramatik, i musik, oljefärg eller åtminstone akvarell. På något jävla sätt. Fri dans, om det passar.

Men, i stort sett, ingenting.

Det kan bero på att alltihop är en stor lögn. Att midsommar egentligen är lika spännande som en kick-off med kontoret. Men det kan också vara tvärtom.

Tänk om dessa hysterisk sekulära svenskar, som fräser så snart någon antyder att andlighet är mer än skrock, faktiskt själva håller något heligt. Tänk om midsommar får vara i fred för pennor, penslar, tangentbord och kameror, av respekt för det som finns bortom det fattbara.

– Den där reklamen när de flyttar bordet ut och in mellan regnskurarna, ropar min hjälpsamma hälft.

Där sprack det försöket till skönmålning.