Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Är all utbildning verkligen av godo?

”Jag antar att det jag far efter är hur kan man vara så säker på att utbildning alltid är av godo? Varför skulle utbildningen inte vara som allt annat – mat, idéer, sex – ibland till nytta, ibland till skada?”, frågar sig Johan Hakelius.Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det händer att jag drabbas av oförklarlig och genant optimism. Då släpper jag gärna ur mig triviala fakta, som skulle tilltala en klämmig amerikan, eller framstegsvänlig liberal. Till exempel:

Visste ni att det nu läggs fler arbetstimmar på forskning varje år, än det gjorde under de första femtio åren efter andra världskriget?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag hör mig själv går, tack och lov, optimismen vanligtvis över.

Det måste trots allt vara tjugo år sedan jag läste just det påståendet i en populärvetenskaplig bok. Vem vet om det fortfarande stämmer? Vem vet, ärligt talat, att det stämde då? Och även om det stämde, kan man ju undra vad det betyder.

”Forskning” är ett vitt begrepp. 

”VitKrit är ett seminarium för dekolonialitet inom humaniora och konst, vars övergripande syfte är att utgöra ett forum för humanvetenskaplig och konstnärlig forskning vid Göteborgs universitet som sätter dekolonialitet i fokus för sitt kunskapsintresse”, läste jag häromåret på ett universitets hemsida.

”Krisande män och kontrollerad orgasm – mansrörelsens affektiva politik”, är en tidstypisk rubrik på en vetenskaplig artikel.

”Teoretiskt kroppsarbete: en studie av subjektskapets ramverk i mötet mellan queer psykoanalys och miffoteori”, en annan.

Forskning om miffoteori, och dekolonialitet låter alltid som den redan står bakom dig med din arm i ett välvilligt polisgrepp.

Billiga populistiska poänger, säger ni. Låt gå. Men säg att det mesta av den där forskningsökningen består av just sådant här. Det är inte riktigt samma sak som om vi hade mångfaldigat vår uppsättning cancerforskare, eller hur? 

Och det är något annat. I tonen. Redan i ordvalen. Forskning om miffoteori, och dekolonialitet låter alltid som den redan står bakom dig med din arm i ett välvilligt polisgrepp. Rubrikerna är som utmaningar: le och du är avslöjad. Inkvisitionen kommer.

Matematiker och kemister har sina egenheter, men de ger sällan intryck av att ha gått med i en auktoritär sekt. Räknar du fel är du dum, inte fiende.

Jag antar att det jag far efter är hur kan man vara så säker på att utbildning alltid är av godo? Varför skulle utbildningen inte vara som allt annat – mat, idéer, sex – ibland till nytta, ibland till skada?

För det är ju inte sant, det där, att man glömmer det mesta man lär sig. Vanligare är att man blir tagen gisslan av det man lärt sig. Ägnar man några år åt att utreda den kontrollerade orgasmen och mansrörelsen, vill man använda det man lärt sig. Man börjar efterfråga betalt arbete som handlar om just det.

Och påfallande ofta uppstår sådana arbeten. Främst i stat och kommun. Jag fnittrar fortfarande åt att Uppsala universitet har en ”likavillkorsspecialist” anställd.

Aj, släpp armen.

Måste samhällets toppskikt utbilda sig själva till UFO:n?

Högre utbildning har aldrig varit särskilt folklig. Det ska den inte vara heller. Men måste den vara så förbannat bisarr? Måste samhällets toppskikt utbilda sig själva till UFO:n? Måste de bli praktiska uttryck för miffoteori? Och vad tror de händer med samhället när de skapar en elitarbetsmarknad till sin absurda avbild? 

Det är frågor jag faktiskt skulle vilja ha svar på.

För några år sedan ramlade jag över ett citat av en lagom obildad brittisk godsägare. ”Mycket lärdom gör dig galen”, brukade han påminna sin son om. Sonen fick gå på stenografiskola, istället för universitet. Det var bättre att han lärde sig något han hade nytta av.

Festlig kuf, tänkte jag den gången. Klok karl, börjar jag ana nu.