Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Antingen är man en rövhatt – eller tärna i Gretas luciatåg

Se Karin Sörbrings intervju med Greta Thunberg.
Greta Thunberg i Rom den 19 april. Foto: CLAUDIO PERI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Ett skäl till att jag började skriva var att inte låta samtiden sudda ut mig. Och med det menar jag inte att jag längtade efter den bisarrt stora bildbyline du just nu ser, om du råkar läsa Expressen i pappersformat. Nej, det jag menar är att skrivandet var den metod jag kände till för den som ville ställa sig vid sidan av samtiden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kunde förstås ha blivit eremit, gått med i en sekt, eller helt enkelt blivit tokig i stället. Men de sätten har så många trista biverkningar.

Det jag ville var att behålla förmågan att ta ett steg åt sidan och åtminstone ana märkligheterna, besattheterna och löjligheterna i min egen tid. Att inte vänta tjugo, trettio eller hundra år för att se det uppenbara. Ägnar man dagarna åt att försöka se och beskriva världen, tänkte jag, måste rimligen en del stolligheter och masspsykoser bli solklara i realtid.

Trodde jag.

Jag har sedan dess lärt mig att det finns väldigt många skäl till att vilja skriva. Bland dessa den raka motsatsen till det som var min drivkraft.

Det som just nu fått mig att tänka på detta är de fortsatta hyllningarna av Greta Thunbergs opinionsarbete. Har ni läst mig förut vet ni att jag inte tycker att man ska dra ut barn mitt i offentligheten. Men nu är vi där vi är.

Alltså. Den senaste veckan har jag läst någonstans mellan ett halvdussin och ett dussin texter, författade av alla möjliga från Malin Ullgren till Per Svensson, om det sjuka hos dem som inte sluter upp bakom Greta.

Jo, vi har alla lagt bort titlarna med henne.

Man måste sjunga i nuets änglakör, eller vara förtappad. Ja eller nej

Gretas belackare – som i exemplen ofelbart begår brottet att vara medelålders vita män, något jag förstås är skyldig till också – tillskrivs olika psykiska diagnoser och en hel del otrevliga egenskaper. I många av de fall som plockas fram från de sociala mediernas träskmarker, verkar det helt rimligt. Jag har inga invändningar där. Det jag har invändningar mot är det implicita valet: antingen är man en rövhatt på nätet, eller en tärna i Gretas luciatåg. Det betyder, i praktiken, att all analytisk och kritisk diskussion om detta extraordinära samtidsfenomen är förbjuden.

Man måste sjunga i nuets änglakör, eller vara förtappad. Ja eller nej.

I mina ögon förtar ett sådant tankesätt all poäng med att skriva. Men uppenbarligen inte i alla dessa andra ögon. De skriver tvärtom för att spärra alla försök att hålla distans till det som sker.

Så här tänker jag: det är fullt möjligt att ta klimatfrågan på allvar, känna sympati för Greta Thunbergs engagemang och ändå intressera sig för varför just hon blivit så stor just nu. Det är inte knölartat, kätterskt eller ens mansmedelåldrigt att ta ett steg åt sidan, vända blicken mot samtiden och fråga vad som pågår. Det är tvärtom vårt jobb, som skribenter.

Och vad pågår då?

Ett sökande efter renhet och otvetydighet, tror jag. Dels i meningen att vilja ha avsändare utan några dolda motiv. Så tänker vi om barn. Dels i meningen att slippa alla avvägningar, gråzoner och kompromisser. En del diagnoser som innebär svårigheter att interagera socialt har just sådana drag av att inte förmå att se världen som annat än svartvit, digital och därmed polariserad. Ja eller nej. Allt eller inget.

Det är vi som skapat det märkliga fenomenet Greta. Hon används av oss för att fylla ett behov. Det verkar bestå i en vilja att fly vuxenlivet, med alla sina oklarheter och blandade motiv. Att få vila i det alldeles rena och sanna.

Men det är förstås bara början på den diskussion som ingen vill föra.