Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Annie Lööfs uppläxningar – och den gudomliga rättvisan

Annie Lööf har med sina uppläxningar mutat in en egen populistisk subkultur, skriver Johan Hakelius. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det finns en gudomlig rättvisa över centerstämmans förhudsfixering.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingen partiledare, inte ens Jonas Sjöstedt, har de senaste två åren så självmedvetet rättat andras åsikter, uttalanden och förslag som Annie Lööf. Från Åkesson till Trump har världens alla populistpampar får sig en hurring av Lööf, ofta i formen ”Men vad ÄR det du SÄGER”.

Annie Lööf har med sina uppläxningar mutat in en egen populistisk subkultur, som smeker de delar av befolkningen som drivs av övertygelsen att de, i grund och botten, är bättre än andra. De är kanske hälften av Centerns 8-9 procent.

Redan här vet jag förstås att jag gått över gränsen för det som numera kallas ”centerhat”. Men låt mig då invända att det både är en alldeles för stark och för precis term.

Att hata kräver mer beslutsamhet än jag vanligtvis lyckas uppbåda. Det handlar snarare om en lågoktanig irritation, av det där slaget som tjatiga barn eller envetna flugor ger upphov till. Och den är alls inte förbehållen centerpartister, utan alla beskäftiga typer som gillar att läxa upp omgivningen.

Till och med i begreppet ”centerhat” överskattar centerpartister sin betydelse.

Nåja. Annie Lööf har alltså skapat sig en alldeles egen plattform som helt och hållet bygger på att hon är utsedd att skrika ”övertramp”. Centerstämman hyllade den rollen. Aldrig var applåderna så starka som när Annie återkom till Centerpartiets roll som anständighetens grindvakt.

Och så bestämmer sig ombuden för att rösta mot omskärelse. Inte någon ficka av avvikande, kvardröjande brunfläckiga kommunalpolitiker. Det var ingen fanatisk tokskalle som fick tag i rodret. Det var den nya centerliberalismens spjutspets, ungdomsförbundet, som drev på och fick med sig en majoritet.

Judar och muslimer ska förbjudas att omskära sina söner.

Det var på den tiden centerpartister stod i riksdagens talarstol och berättade att de var stolta över att vara antisemiter.

Även om Annie Lööf själv motionerade i riksdagen i samma ärende för lite drygt tio år sedan, har hon vid det här laget begripit varför förbud av det här slaget är problematiskt. Det var, som Dan Korn skrev i Expressen häromdagen, faktiskt exakt så här det började på 30-talet, när judars rättigheter plockades ned, bit för bit. Det var på den tiden centerpartister stod i riksdagens talarstol och berättade att de var stolta att vara antisemiter.

Nu kan man lugnt utgå från att stämmobeslutet om omskärelse har en annan botten den här gången. Den kommer snarare ur samma studentikosa papegojliberalism som för några år sedan proklamerade att Centern var för fri invandring, månggifte och slopad skolplikt. Men på den här sidan av det kaninhål som Centerns ungdomsförbund trillat ned i, spelar finlir av den sorten liten roll.

Här kommer allvaret:

Centerns stämmobeslut – man kan se tecken på det redan – om att förbjuda omskärelse har antagligen gett en skjuts till svensk antisemitism, vars like vi inte sett på många år. Det finns nämligen en svensk alldeles egen antisemitism, som inte är knuten till invandring och islam. För den är omskärelsen en återsamlingsplats, där man kan stå och ropa ut sitt – till skillnad från när Centern spelar martyrer är termen befogad – judehat.

Det finns en gudomlig rättvisa i att det parti som mer än något annat spelat en självgod väktare av anständighet blir det som släpper lös sådana primitiva orenheter. Hybris och katarsis. Men det gör inte skadan mindre.