Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Alltfler av oss har lika bisarra jobb som Lindorff

Linda Lindorff, programledare för ”Bonde söker fru”.
Foto: DANIEL OHLSSON / TV4

”Bonde söker fru” fyller 15 år. Det gör att man undrar hur det står till med svenska statistikmyndigheter. Ungefär 0,15 procent av Sveriges befolkning ska vara heltidsbönder. Alla kan inte söka fru. Ändå planeras redan för den 16:e säsongen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ganska snart måste TV4 rimligen hitta på något annat. ”Bonde byter fru”, kanske.

Tydligen har det här programmet en miljon tittare. Det måste räknas som storslaget i en tid när inte ens familjer klarar av att äta middag samtidigt. Bönder har helt enkelt sex-appeal, åtminstone bland folk som inte besökt en LRF-stämma. Och, visst, även om man vet att bönder begår självmord tio gånger så ofta som bibliotekarier, kan man förstå varför yrket tjusar.

Friheten, djuren, naturen, livsstilen.

Svårare att begripa är yrket att programleda ”Bonde söker fru” i 15 år. Hon som gjort det heter Linda Lindorff, läser jag mig till, och var en gång Fröken Sverige. Hon är säkert reko, men hon ser ut som en kändis av det där slaget som då och då dyker upp i tidningar av det här slaget och vittnar om att hon svimmat, eller varit på hemlig myshelg, eller drabbats av biverkningar av någon medicin.

Men kanske är det precis livets brist på begriplighet saken handlar om. Vi inbillar oss att det bönderna ägnar sig åt fortfarande är begripligt. Själva har alltfler av oss jobb som är lika bisarra som Linda Lindorffs. Vi har helt enkelt ingen aning om vad det är för mening med det vi gör. Det inbillar vi oss att bönderna har.

Szajer hade kanske helt enkelt ett jobb som kändes meningslöst

Någon gång vore det intressant att reda ut hur stor andel av arbetskraften som innerst inne är osäkra på vad de är till för. Jag misstänker att det är en växande skara. Och det måste få konsekvenser.

Ta Jozsef Szajer, den ungerske Fideszpolitikern i EU-parlamentet som nyss haffades efter att ha klättrat ned för ett stuprör i ett flyktförsök från belgisk polis. Han hade varit på en helmanlig orgie. För polisen var det en fråga om kvantitet. Det var kring tjugo deltagare i orgien. Belgiska covidrestriktioner förbjuder folksamlingar på fler än fyra, vilket inte är mycket till orgie. Men Szajers problem är mer kvalitativt.

Fidesz är inte direkt något prideparti. Skadeglädjen firade triumfer på sociala medier när nyheten läckte. Den gamla idén om att alla homofober egentligen är bögar, fick friskt syre. Men det är det mer allmänmänskliga perspektivet som intresserar mig.

Szajer hade kanske helt enkelt ett jobb som kändes meningslöst. Han behövde fylla sin Brysseltillvaro med något verkligt. Och så gick det som det gick.

Det är i alla fall en teori. Jag vet inte om den går att använda för att förstå den i flera led rätt underliga historien som fått en annan EU-parlamentariker, Fredrick Federley, att dra sig tillbaka. Något fattas i alla fall i förståelsen bland hans mest stringenta liberala vänner. En del av dem verkar mena att det är vettigt, kanske till och med en plikt, att tillerkänna en dömd pedofil som begått drygt 20 övergrepp på flickor under tio år, samma tillit och förtroende som alla andra, när han väl suttit sina år i fängelse. Att den som ”sonat sitt brott” inte bara ska ha samma formella rättigheter som alla andra, utan dessutom – till skillnad från alla andra – ges förmånen att kopplas fri från sin egen historia.

Det är mycket som är svårt att begripa. ”Bonde söker fru” förblir nog succé länge än.