Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

All tid som sparats måste också fyllas

Johan Hakelius skriver om att vänta på tekniken.Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Alla tekniska instruktioner är skrivna av framgångsteologer. Det spelar ingen roll om det gäller att sätta ihop en dammsugare, kolla felkoderna på en diskmaskin, eller få ett wifi-nätverk att fungera, tonen är densamma:

Om du bara tror blint kommer du att lyckas. Om du bara stänger av alla kritiska fakulteter och ler, kommer teknikens gud att le tillbaka. Om du misslyckas beror det på din egen orättfärdighet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Allt verkar solklart och allt blir grumligt, så snart teologin blir liv.

Det här är dag tre av flyttade noder, i- och utdragna sladdar och lampor som blinkar i rött, gult, blått och lila. Mest rött. Det hade varit lättare att bära om det var ett totalt misslyckande, men halva wifi-nätverket fungerar. Den andra halvan fungerar i fem minuter, eller en halvtimme, eller tre timmar. Sedan slutar det fungera, utan någon som helst motivering. Det är som att tillåtas snudda vid Gud, innan han bestämmer sig för att man är en förlorare och drar sig tillbaka.

Det finns förstås inga skrivna instruktioner. Teknikens framgångsteologer lämnar inga spår i onödan. Det finns en app. Den leder mig långsamt genom samma process, om och om och om igen. Den är ett behavioristiskt verktyg för att betinga mig till galenskap enligt Einsteins klassiska definition: att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Jag tror aldrig att jag haft så handledssågande, hängsnareknopande tråkigt som de här dagarna. Och tiden rinner förbi.

Tanken är oundviklig: hur många timmar, dagar, veckor, månader, år av sitt liv ägnar man åt saker av det här slaget?

En del gnäller över att vi sover bort en tredjedel av livet, men det är ändå en potentiell njutning. Livsadministrationen är det inte. Som livsadministratör är man en omvänd kung Midas. All gyllene tid blir till fekalier, så snart man rör vid den.

Det borde finnas något sätt runt det här. Det borde finnas tidsbesparande klurigheter, som frigjorde oss för det verkligt viktiga. Det borde finnas enkla, handgreppsvänliga metoder och maskiner för att ge oss makten över vår egen tid.

Tänker jag. Innan jag inser att det är precis det som skett. Det är därför vi står här med våra blinkande lampor, felkoder, idiotappar och suicidala frustration.

Det är en mördande insikt. Det här är det vi väljer att göra med den tid som vi sparat, efter ett par århundraden av teknisk utveckling.

Vi slipper tömma utedass, stöpa ljus, och tälja trätofflor. Vi måste inte sadla och tränsa hästkraken om vi kommer på en snitsig kommentar som vi genast vill delge en kompis. Vi slipper en hel massa tidsödande, tråkigt besvär.

Tvättmaskinen tvättar, diskmaskinen diskar, all världens information finns ständigt tillgänglig på fickskärmar. Utan minsta besvär.

Och vad gör vi med den tid vi tjänat in? Vad gör vi med denna fantastiska ograverade frihet som vi erövrat?

Vi behöver den. När skulle vi annars hinna med allt det tidsödande, tråkiga besvär som krävs för att alla våra tidsbesparande uppfinningar ska fungera?

En smygande misstanke: om vi verkligen skulle lyckas frigöra oss från livsadministrationen, om tiden verkligen blev fri, skulle en enorm tomhet öppna sig.

Det händer alltid något i helvetet, men vad gör man egentligen i paradiset?