Johan Hakelius
Morgontidningen är en verklig källa till glädje, om man bara slipper läsa de utgåvor som råkar publiceras just nu. Ända in på sjuttiotalet var Svenska Dagbladet full med information om allt möjligt, läsarna behandlades som vuxna människor och man slapp se skribenterna i jätteformat bredvid texterna, en hugsvalelse ni som läser denna text tyvärr går miste om.
I april 1908 kan vi till exempel läsa om en ny mjölkmaskin, med tillhörande illustrationer. I maj 1919 om flygarässet Enoch Thulins tragiska dödsstörtning vid Landskronas hamn: "Det berättas att även de mest nervstarka personer voro nära att svimma, då de fingo se dr Thulins ohyggligt massakrerade kropp". I september 1927 om mrs och mr Martin Johnsons senaste filmexpedition till Afrika, efter succén "Ett år bland kannibaler".
Det är en lisa att påminnas om hur det var när journalister faktiskt ville berätta saker, som inte nödvändigtvis hade att göra med dem själva eller deras åsikter.
Inte för att jag har något emot åsikter. Jag försörjer mig på dem. Men jag gör det alldeles öppet. Jag kan stolt säga att jag aldrig skrivit en opartisk rad. Just därför uppskattar jag skribenter som orkar ta reda på saker och ger prov på en för mig ouppnåelig självbehärskning. Men öppna en tidning som tryckts i dessa dagar och allt du får är ett nervöst, ångestsvettigt positionerande. Det mesta är signaler och semaforer som handlar om vad skribenten är för person. Man kan till exempel föreställa sig precis hur resonemangen gick på redaktionen, när Dagens Nyheter nyligen slog på pukorna för hur positivt allt egentligen är i förorten. En god människa talar inte illa om "orten". Inte är det bättre i andra kanaler: på tv går tydligen det senaste digitala omskolningslägret, där Özz Nûjen lär en Östermalmsfamilj att äta veganskt och åka kommunalt.
Jag vet precis varifrån det här kommer, för jag råkar anställa journalister då och då.
Man får in högar av ansökningar. Alla sökande under 40 berättar om vad de "brinner för". De räknar upp vilka behjärtansvärda frågor de vill ta sig an och beskriver hur de vill förändra världen. Nästan ingen försöker sig på en rak och opassionerad beskrivning av världen.
Det verkar kort sagt inte finnas minsta insikt i den här generationen om att aktivism och god journalistik är helt olika saker. Ofta varandras direkta motsats. Ser världen en aning annorlunda ut än i de teorier och drömmar som den här gruppen journalister har, blir de inte nyfikna. De blir upprörda, ilskna och avvisande. Deras journalistik är i första hand ett uttryck för deras platt progressiva personligheter, inte för hur världen ser ut.
En bekant på regeringskansliet förklarade för mig att det är samma sak där numera. Den nya generationen tjänstemän håller inte oväld och formalitet förbi gränsen till det träiga, som ideal. De är tvärtom tjänstemän som "brinner för" ditten eller datten - alltid väldigt fina saker. De är byråkratiska aktivister.
Det är skönt att man kan läsa gamla tidningar. Nu behöver vi bara hitta på ett sätt att styras av gamla regeringar.