Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Vi tittar bort och normaliserar – det är det verkliga hotet

Kanske är det inte barnen, kanske är det vi vuxna som är det gåtfulla folket, skriver Jens Liljestrand. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: mino21 / AdobeStock

”Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land.” Så inleds Olle Adolphsons och Beppe Wolgers vackra sång om ”Det gåtfulla folket”. Men för vissa barn är det inte kottar och stenar som lockar utan hörlurar, telefoner och dyra jackor. En hel generation växer upp i skuggan av ungdomsrånen, antingen som offer, gärningsmän eller vittnen –medan vuxenvärlden tittar bort.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var den 9 februari 2019, för snart ett år sedan. En tonårspojke från Vallentuna gick runt i Täby centrum och tyckte att ett gäng på sex-sju jämnåriga blängde konstigt på honom. När han gick mot Tibble station följde de efter. Han började springa. De maskerade sig och kom i kapp. Han blev knuffad, sparkad och stampad på tills han gav sig. Bytet blev en märkesjacka och en keps.

Så småningom kunde rånarna gripas av polisen och tre personer i 15- och 16-årsåldern, två från Danderyd, en från Solna, åtalades. En av dem dömdes till ungdomsvård och ungdomstjänst.

Jag ska erkänna att jag länge hade svårt att ta det på allvar. Vadå, ungdomar som rånar andra ungdomar? Visst, sånt händer säkert i utsatta områden, problemförorter, platser präglade av knark och vapen och hopplöshet. Men Täby, detta villaparadis, Fredrik Reinfeldts hemtrakter, platsen där Moderaterna har styrt sedan 1970-talet?

Sådan är alltså verkligheten. Ungdomar – i lagens mening ofta barn – rånar andra barn, på dagtid, i tät bebyggelse, ofta på promenadvägarna till och från pendeltåg och tunnelbanor.

Ibland viftar de med en kniv, som dock sällan används. Ibland är det bara misshandel. Ibland bara hot. På fyra år har antalet unga rånoffer tredubblats. Varje dag begås i snitt tre ungdomsrån i Stockholm. Jag läser om en åttaåring från Nacka som blev bestulen på sin mobil under knivhot. En åttaåring.

Jag försöker minnas hur det var att vara ung, att palla äpplen, snatta i butik, lufta cyklar, gömma porrtidningar. Är det kanske samma sak, samma kolsyrebrusande känsla i kroppen att springa eller cykla runt med sina kompisar och sno telefoner?

Eller är det något nytt, något jag inte känner igen, en empatistörd, kall och skoningslös ungdomskultur som det är omöjligt att identifiera sig med? Jag läser att rånen allt oftare innehåller inslag av förödmjukelse, man tar offret till en undanskymd plats där han inte bara rånas utan också tvingas att kyssa sina rånares fötter medan de filmar honom.

Vilken 15-åring gör sånt? Vilka föräldrar, vilka skolor, vilken vuxenvärld låter ett barn växa upp till en person som njuter av att förnedra sina jämnåriga?

Och så tänker jag på offren, på pojken som är på väg hem från skolan, vandrar hem genom villakvarteren och plötsligt attackeras av en jämnårig som stjäl hans hörlurar. Förgiftas man? Blir cynisk och bitter i förtid? Förlorar tryggheten, självkänslan, den enkla glädjen i att få lyssna på lite skön musik medan man traskar hem från plugget? Eller har man, som alla tonåringar, en mystisk förmåga att vänja sig, be pappa köpa ett par nya airpods på sitt företag, be mamma hitta en ny jacka på blocket, borsta av sig skiten och gå vidare med sitt liv?

Jag frågar min trettonåriga dotter hur hon ser på ungdomsrånen. Hon rycker likgiltigt på axlarna.

”De tar ju bara killarna”, säger hon blaserat och jag kommer på mig själv med att känna en varm våg av lättnad. Men då så, det är bara killar som håller på. Då är det ju inte så farligt.

Det är det verkliga hotet, att vi tittar bort och normaliserar. Förr gav vi varandra stryk på skolgården, för hundra år sedan gjorde de säkert ännu grövre saker, på internatskolorna kunde det vara rena sadismen (läs Jan Guillous ”Ondskan”!) – enda skillnaden nu är att de dessutom dumt nog går runt med kläder och prylar för tiotusentals kronor, låt pojkar vara pojkar.

Är det så vi bortförklarar? Är det anledningen till att många vuxna fortfarande inte har insett vidden av den skenande ungdomsbrottsligheten?

Kanske är det inte barnen, kanske är det vi vuxna som är det gåtfulla folket, de som lever i ett främmande land där drömmar och önskningar är mer intressanta än den grå verkligheten.

Den verklighet där våra barn växer med brottsligheten i sin vardag.

Fotnot: Texten har uppdaterats för att inkludera Beppe Wolgers som en av upphovsmännen till ”Det gåtfulla folket”.