Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Varför lever vi inte alltid så här? För att vi inte kan

”Tänk alla stackars jurister som inte kommer kunna åka ut till sina lantställen”, skriver Jens Liljestrand.Foto: JEPPE WIKSTRÖM / PRESSENS BILD

”Varför lever vi inte alltid så här?”

Coronalivet är inne på sin tredje månad och i min välbärgade förort har det blivit en del av morgonrutinen att nicka uppmuntrande åt karavanen av ekonomer, konsulter och mellanchefer som kör gå-möten iförda diverse lycra- och stretchmaterial och små söta hörlurar.

Ofta får de sicksacka sig igenom byggtrafiken nu när alla grannarna gräver pool, det blev visst lite slantar över nu när utlandssemestern brann inne.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Enligt Magnus Västerbro, författare till fackboken ”Pestens år”, är det inget nytt fenomen. När Stockholm 1710 drabbades av pesten kunde de rika lämna huvudstaden och dra sig undan till relativt trygga gods och gårdar ute på landet. En särskilt burgen handelsman lär rentav ha bordat ett fartyg tillsammans med hela sin familj och seglat runt på Östersjön i månader i väntan på att smittan skulle ha sin gång.

Där hemma fick de fattiga fortsätta trängas i gränderna. Någon särskild stans att ta vägen hade de sällan, ej heller råd att avstå från de arbeten som fanns. Ibland kunde de tjäna extra som sjukvårdpersonal, eller med att bära bort de döda, något som givetvis gjorde att de drabbades än hårdare av smittan.

Snabbspola till våren 2020, där jag hör min omgivning berätta om pandemins många välsignelser. Slut på stressen och trängseln i kollektivtrafiken flera timmar om dagen, i stället är det hemmaliv med lunchyoga och långdistanslöpning, mer tid att umgås med sin – likaledes hemmajobbande – partner, äntligen lite tid för att fixa i trädgården eller redigera gamla foton.

Den enda synbara nackdelen är att försommarens skolavslutningar, dansuppvisningar och brännbollsturneringar är inställda och med handen på hjärtat var det kanske ingen jättekatastrof det heller.

Så obarmhärtigt avslöjar covid-19 sprickan i vårt samhälle. Mellan medel- och överklassen med trädgårdar, bilar, lantställen och trygga skrivbordsjobb som utan svårighet kan skötas på distans i månader och … tja, alla andra. Spärrvakter. Barnskötare. Lokalvårdare. Och så förstås de som plötsligt står helt utan inkomst. Jo, det är förvisso jäkligt trist för den som slitit i åratal för att skapa ett hotell, en cateringfirma, ett bemanningsföretag, men risktagande nu är oundvikligen en del av ett entreprenörskap. Men de anställda? Expediten, servitrisen, flygvärdinnan, den 19-åriga nattportieren, vart tar de vägen?

Och nu talar vi ändå om ett civiliserat land som Sverige, där politikerna formligen vräker pengar över drabbade grupper, låt vara med varierande pricksäkerhet. Men hur ska det bli i USA, där miljontals går ut i arbetslöshet varje vecka, främst minoriteter, i ett land utan vettiga skyddsnät? Eller Ryssland, Brasilien, Indien? Vad händer i världens kåkstäder, fängelser, flyktingläger?

Och i framtiden, när de många miljarderna och biljonerna som världen, det vill säga de delar av världen som ens kan, har tvingats låna upp ska betalas tillbaka, vilka är det som kommer att offras? Vilka välfärdsprogram ska skäras ner, vilka skolor ska inte renoveras, vilka åldringar kommer få ligga kvar i sina blöjor, begravda under coronakrisens skuldberg?

Det vi står inför är svindlande, en ofattbar ocean av rädsla, förtvivlan och orättvisa.

Och vissheten gror sig starkare: Det enda sättet att gå vidare från det här kaoset är att bygga om planeten och göra den hållbar för alla.

Det är förstås en omöjlig tanke. Men alternativet ter sig, om möjligt, ännu mera omöjligt.

Jag läser i Dagens industri att advokatbyråerna rustar för högtryck i sommar när alla konkurser ska förvaltas. Tänk alla stackars jurister som inte kommer kunna åka ut till sina lantställen!

Varför lever vi inte alltid så här?

För att vi inte kan.