Jens Liljestrand
Domen mot Göran Lindberg – den tidigare polischef som gick under öknamnet ”Kapten Klänning” och 2010 dömdes för bland annat grov våldtäkt – är bland de äckligaste jag läst. Den kliniska, nakna historien om en viagraknaprande sexualsadist och hans empatistörda jakt på flickor och kvinnor att våldföra sig på, är direkt mardrömsframkallande i sin vidrighet.
Och lagen är som den är. Därför dömdes Lindberg till sex års fängelse, släpptes ut efter fyra, och lever sedan dess i högönsklig välmåga i Småland där han driver en hästgård som lockar många av traktens ungdomar.
När Expressens reporter ställer frågor om de brott han begått och de kvinnor han har skändat, skrattar han och spyr ur sig förakt och oförskämdheter. Ingenting tyder på att han förstår vad han gjort. Ingenting skvallrar om empati med offren.
Mina kolleger har gjort ett gediget jobb när de rapporterat om Lindberg och ingen skugga faller över texten som journalistiskt hantverk. Nej, det är en större och mer publicistiskt vansklig fråga som skaver:
Varför kan vi inte bara lämna svinet i fred?
För det finns ju vid närmare eftertanke ett ganska stort antal personer i landet som har dömts och straffats för diverse brott och därefter skickats tillbaka ut i samhället. Mitt ibland oss i höstrusket sitter mördare, pedofiler, knarklangare och pyromaner som kan se fram emot en jul i frihet.
Är tanken kanske att medierna med jämna mellanrum ska åka hem till var och en av dessa för att kontrollera att de verkligen har lärt sig sin läxa, uttrycker respekt för sina offer, ångrar sina gärningar och allmänt beter sig moraliskt uppbyggligt? Hur gynnar det samhället? Ännu viktigare: hur läker det såren hos offren?
I juridisk mening är saken glasklar: skulden är betald efter avtjänat straff. Det står förstås var och en fritt att önska sig en annan ordning – livstidsstraff, yrkesförbud, offentlig förnedring. I till exempel USA lägger myndigheterna upp kartor på nätet som visar var sexförbrytarna bor så att vem som helst kan klicka fram namn, bild och domar på närmsta pervo.
Den som önskar sig ett liknande system i Sverige, eller andra former av repressalier, får gärna argumentera för det. Men än så länge är det alltså så här det ser ut. Den 73-årige våldtäktsmannen njuter av livet där nere i Astrid Lindgrens Vimmerby, de som av obegripliga skäl vill låta sina barn vistas i hans närhet är fria att göra det, vi står handfallna inför denna provocerande, vämjeliga verklighet.
Och för den som orkar ta sig igenom hatet och frustrationen finns det här en våldsam kraft att utvinna. Göran Lindbergs onda handlingar kan inte göras ogjorda, men genom sin vägran att tillfredsställa vårt behov av försoning lämnar han sitt bidrag på ett annat sätt.
För det är nämligen Kapten Klänning som bekräftar den oerhörda nivån på vår civilisation. Att vi faktiskt har byggt detta goda samhälle, en plats styrd av regler, av ordning, av demokratiska och rättsliga principer. En plats som organiseras tack vare människor som agerar logiskt, konstruktivt och anständigt, människor som inte är dräglande monster, eller hämndlystna barbarer, som inte följer sina mest primitiva drifter, som inte njuter av att plåga andra, som inte är odjur, som inte är som Göran Lindberg.
Så lämna det patetiska gamla kräket i fred. Tag din vrede och omvandla den till energi åt att hjälpa, skydda eller trösta någon av alla de kvinnor som dagligen faller offer för sån som han.
Det är så vi vinner.