Jens Liljestrand
Jag tillhör dem som länge har varit frustrerad över högerns likgiltighet inför det akuta klimathot vi enligt världens samlade forskning står inför. Det finns förstås undantag, men många inom M och KD tycks ha som sin enda klimatåtgärd att gäspa käken ur led, ropa på mer kärnkraft och flina åt Greta Thunberg. Och då talar vi bara om lilla Sverige – på ett globalt plan ägnar sig förstås extremhögern åt ren klimatvandalism, med Trump och Bolsonaro som skräckexempel.
Det är faktiskt rent perverst att personer som kallar sig ”konservativa” visar ett sådant förakt för en fråga som rör mänsklighetens överlevnad. Hur kan det vara ”konservativt” att inte bry sig om döda korallrev, smältande glaciärer, stigande havsnivåer och utrotade djurarter? Hur kan det vara ”konservativt” att så totalt strunta i de naturkatastrofer, epidemier och svältdrivna folkvandringar vi står inför?
Men vänstern har givetvis också sina blinda fläckar, och en som nu har blivit pinsamt tydlig är brottsligheten. Inom delar – återigen, det finns undantag – av vänsterrörelsen har det i generationer varit självklart att se polisen som OND. Detta har givetvis historiska skäl, en kvarleva från en tid då polisen var den odemokratiska maktapparatens våldsinstrument, lakejer som skickades ut för att banka ner demonstranter, tysta sanningssägare, kväva de röster som vågade kräva frihet och människovärde.
Även sedan den allmänna rösträttens införande har det statliga våldsmonopolet gång på gång uppfattats som förtryckande, som när militär sköt ihjäl obeväpnade demonstranter i Ådalen 1931, eller när demonstranten Hannes Westberg under tveksamma omständigheter sköts på Vasaplatsen under Göteborgskravallerna 2001, eller när DN 2013 avslöjade att Skånepolisen förde ett hemligt register över romer. Med flera händelser som, rättvist eller inte, har spätt på vänsterns misstänksamhet och ibland rena avsky mot rättsväsendet.
Men här finns också något annat, en pojkbokssentimental syn på laglösheten, en gangsterromantik som från Bonnie and Clyde till Baader-Meinhof hyllar brottslingen som rebellisk, äventyrlig och cool. Kriminalitet, i den mån den alls fördöms, ses mest som en ledsam men banal konsekvens av fattigdom, segregation och könsroller. Senast vid upploppen och bilbränderna i Husby 2013 fanns det ett enormt behov på kultursidorna att ursäkta vandaliseringen som en konsekvens av social ojämlikhet.
Varför skulle det vara konservativt att värna om ett brottsoffer?
Nu skakas landet av grova våldsdåd och problem som i årtionden har sopats under mattan av en vänster som är oförmögen att behandla kriminaliteten som ett allvarligt samhällsproblem ligger i öppen dager. Och samma vänster har alltså avfärdat de som har ropat på hårda tag som ”batongliberaler” och konservativa, och jag undrar varför? Varför skulle det vara konservativt att värna om ett brottsoffer? Varför skulle det vara progressivt att låta de svaga grupperna – de boende i problemförorterna, de ensamstående kvinnorna, de oförsäkrade, de nyanlända – drunkna i laglöshet?
Jonas Wikström, pressekreterare för Vänsterpartiet, tycks betrakta det hela som en rent semantisk övning. ”Säg inte gängvåld, kriminella gäng, gängbrottslighet”, förmanade han i måndags på twitter. ”Högern älskar ordet ’gäng’ eftersom det utnyttjar folks rädsla för vanliga tonåringar som hänger i centrum. Säg maffia, organiserad brottslighet, kriminella. Det de håller på med är inget som uppstår spontant i ett ’gäng’.”
Citatet är symptomatiskt för en vänster som vill reducera ”folks” högst konkreta rädsla för att bli skjuten, sprängd eller traumatiserad för livet till en fråga om retorisk poängplockning.
Medan Sverige blöder.