Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Sveket mot Fried kommer alltid definiera Kristerssons gärning

Hédi Fried.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ulf Kristersson.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Äntligen stod Ulf Kristersson i talarstolen.

”Vi har inte kompromissat bort våra idéer!”

Han blickade ut över den unga publiken.

”Vi är inte REGERINGENS ungdomsförbund, utan MODERATERNAS. Inte RUFF – utan MUFF!”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under något år i början på 1990-talet var jag med i Muf, Moderata ungdomsförbundet. Mitt engagemang var aldrig på nivån att jag träffade vår ordförande, den unge Uppsalastudenten Ulf Kristersson. Jag minns bara chocken när han tvingades bort.

Vid förbundsstämman i Lycksele 1992 – i den politiska historien mytomspunnet som ”Slaget i Lycksele” – förlorade Kristersson mot utmanaren Reinfeldt med tre ynka röster. Efter riksdagsvalet 1991 var Carl Bildt statsminister och nu krävdes rättning i leden. Den nyliberale frifräsaren Kristersson fick lämna plats för partietablissemangets kandidat, den präktige elevrådstypen Reinfeldt; jag minns hur mina Muf-polare föraktfullt pratade om den nye ledaren som en tråkmåns vars idé om humor bestod av att återberätta gamla Monty Python-sketcher.

Besvikelsen var kompakt. I åratal efteråt gick skrönor om hur förbittrade ungmoderater hade pissat i ismaskinen på det våningsplan på Hotell Lappland där Reinfeldt-falangen haft sitt högkvarter under stämman.

Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt vid ”Slaget i Lycksele” 1992.Foto: INGVAR NÄSLUND

Snabbspola ett kvartssekel år fram i tiden och Kristersson, som fyller 56 år om några veckor, har just avslutat sitt 2010-tal med att göra allt det han som ung svor att vägra göra: Kompromissa med sina idéer, välja makten hellre än värderingarna.

Och det värsta är att han låtsas vara blind för betydelsen av det han gjort. När han påminns om att han före valet lovade Hédi Fried att inte samarbeta med Sverigedemokraterna blir han irriterad, går ut i förnärmade tirader på sin Facebook-sida, gnäller om att kritiken är så oväääärdig och omdömeslööööös.

Här är en ärlig fråga: Om han nu inte tycker att det är fel att bjuda in SD i stugvärmen, varför skulle han nödvändigtvis springa hem till just en 95-åring som överlevt både Auschwitz och Bergen-Belsen och lova att inte bjuda in SD i stugvärmen? 

Borde han inte hellre ha satt sig ner med henne och myndigt förklarat att SD inte alls är ett farligt parti, att hon kan känna sig trygg med att partiet (vars Malmöavdelning för 30 år sedan hade en gammal Waffen-SS soldat som revisor) inte alls står för nazism i dag?

Kunde han inte ha försäkrat att Jimmie Åkesson (som gick med i partiet när partiledaren hette Anders Klarström, i dag mest känd för att ha ringt Hagge Geigert och meddelat att ”Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin”) inte alls är antisemit?

Eller ännu hellre, släpat med sig Åkesson hem till Fried och låtit honom bedyra sin demokratiska pålitlighet?

Jag är inte ett dugg ironisk nu, det jag beskriver ovan hade varit långt mer konstruktivt och respektingivande av Kristersson än att äppelkindat posera inför kamerorna och lova kvinnan som överlevt Förintelsen en massa saker han ändå inte tänkte hålla.

Det hela hade kanske varit aningen mer begripligt om insatsen hade varit högre, om Kristersson hade brutit sitt löfte i syfte att bli statsminister, något som han uppenbarligen var beredd att göra i höstas, när han var en hårsmån från att bilda en M-KD-regering med stöd av SD.

Men nu? Vad vinner han på detta? En chans att hålla Moderaternas siffror över 15 procent i Ipsos och Sentio? Ett bättre utgångsläge för att tjata till sig sin gamla portfölj som socialförsäkringsminister när Åkesson blir statsminister 2022? 

Sveket mot Hédi Fried kommer för alltid att definiera Ulf Kristerssons gärning i svensk politik. Mannen som lanserade sig som ”den vuxne i rummet” blev i stället den som släppte in trollen i farstun, och sedan hade den dåliga smaken att låtsas bli kränkt av reaktionerna. Det är ett episkt misslyckande, en avgrundsdjup patetik.

27 år efter slaget vid Lycksele tvingas jag inse att min första ledare också har vållat mig min största besvikelse. Som tur är saknar mitt hem en ismaskin.