Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Vad är det att bråka om – när fascismen är så mysig

Bornholm i Danmark. Foto: Adobe Stock

Den rödvita vimpeln fladdrar slött i hettan. Humlan surrar. Ute på de gulbrända fälten betar kossorna slött. Ölen skummar. Det er, kort sagt, et yndigt land.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som halvdansk har jag fördelen av att tillhöra två kulturer. Förutom lyckan att tala det danska språket – med dess charmigt ologiska räknesystem och sjungande vokalljud – älskar jag särskilt dansk mat. Sommaren infaller först i det ögonblick då jag sätter mig framför smørrebrødstallriken nere i min släktgård på Bornholm: sill, makrill, rökt ål. Prickigkorv späckad med färgämnen. Fränt illaluktande ost. Nybakad, ännu varm leverpastej. Öl och snaps. Hvergang.

Under de senaste 10-15 åren har ett främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti, Dansk folkeparti, genom att konsekvent hetsa mot muslimer lyckats vulgarisera den politiska debatten så pass att det numera är största borgerliga parti. Den etablerade högern har valt makten framför anständigheten. Venstre – systerparti till svenska Moderaterna – styr Danmark i minoritetsregering och driver nu igenom skattesänkningar i utbyte mot en rad nya lagar och politiska program som syftar till att radikalt strama åt invandringen och ta i med hårdhandskarna i utanförskapsområden (det som på fräsig, frispråkig danska kallas för ”ghetton”).

Danmarks politiska utveckling är givetvis rena drömscenariot för Jimmie Åkesson, något han själv också gärna påpekar. Och Danmark är på samma sätt skräckvisionen för den svenska vänsterliberalism som till varje pris vill rädda Sverige undan fascismens stövel.

Så hur är då det nya Danmark? I praktiken?

Jag har vistats här varje sommar i mitt liv, jag har en hel släkt här, jag följer med så gott jag kan i dansk samhällsdebatt och tycker att jag med någorlunda auktoritet kan uttala mig om hur själva magkänslan i detta land har förändrats:

Nämligen inte alls.

Allt är sig likt. Barnen köper lika glatt sin jättepåse Familie-GUF på färjan, det gamla paret suger lika intensivt på sina cigaretter, gubbar med svällande ölmagar köar lika snällt för sin mjukglass med strössel, tanten i glasskiosken meddelar lika stolt att ”Vi tar KUN Dankort!”, på tv är det givetvis bara män som kommenterar fotbolls-VM och hånskrattet mot det politiskt korrekta Sverige är lika rungande frejdigt som alltid. 

Nu är jag förvisso turist i Danmark, inte asylsökande, och slipper alltså få mina smycken konfiskerade vid gränsen. Inte heller påverkas jag av det förbud mot att bära burka och niqab på offentlig plats som börjar gälla den 1 augusti. Jag har inga barn som kommer tvingas gå på en form av obligatorisk uppfostringsomsorg (”læringstilbud”) 25 timmar i veckan, från ett års ålder, för att ”genom lek och aktiviteter introduceras i danska traditioner, högtider, normer och värderingar”.

Jag är heller inte kriminell och slipper dömas enligt den apartheidliknande lag som vill utdöma dubbelt så hårda straff för brott som begås i en ”särskild straffzon” och alltså i klartext göra det möjligt att döma den bruna ligisten som säljer knark i sitt kvarter dubbelt så hårt som den ljusrosa ynglingen som gör detsamma tvärs över gatan.

I stället kan jag luta mig tillbaka i min solstol och njuta av friden. Lite hårda tag mot brottsutsatta förorter, lite tuffare gränser, lite mindre mjäkighet i integrationen, det kan man väl ändå leva med. Det är ju inte som i Ungern i alla fall, yttrandefriheten och demokratin är inte hotad (även om drastiska nedskärningar av public service väntar) och gränsen för abort går redan i dag vid 12 veckor så där lär inget förändras och den som ändå behöver kan ju sticka över Sundet och få sin skrapning i Sverige.

Och wienerbrödet dryper av transfetter, chokladmjölken smakar härligt av konserveringsmedel och om detta är fascism så kommer den åtminstone i en särskilt dansk variant som är sockrig, flottig och kväljande mysig.

Jag tänker att det kanske inte är så mycket att bråka om egentligen. Vore det verkligen en sån katastrof?

Sen tänker jag att det är just den tanken som är katastrofen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!