Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Kanske var det ”The walking dead” som fick mig att börja med Lådan

Kanske var det en viss överkonsumtion av tio säsonger ”The walking dead”, och liknande skräckfantasier om världen efter en pandemi som fick mig att börja med Lådan, skriver Jens Liljestrand.
Foto: ANONYMOUS / AP AMC

Kaos och anarki. Städer i ruiner. Plundrade butiker. Enklaver styrda med järnhand av självutnämnda diktatorer. Människor styrda av rädsla, egoism, girighet och masshysteri.

Vi har alla sett en framtid där människan kämpar mot en pandemi. Den såg bara aldrig ut så här.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Filmen ”Love actually” är kanske mest känd för scenen med de textade skyltarna, ögonblicket där den blyga killen stumt bekänner sin eviga kärlek. Denna ikoniska scen gjorde att den tidigare rätt okände brittiske skådespelaren Andrew Lincoln fick huvudrollen i den dystopiska tv-långköraren ”The walking dead”. Där spelar han Rick Grimes, en polis i den amerikanska södern. När pandemin bryter ut och folk förvandlas till människoätande zombies är Rick den som bevarar lugnet och samlar en brokig skara – en mc-hårding! ett pizzabud! en hemmafru! – först bara för att överleva, sedan för att successivt bygga ett nytt samhälle.                     

Jag har alltid tyckt att det var ett genialiskt val av skådespelare, för tönten med de ledsna ögonen och den hopplösa kärleken är oväntat helgjuten i rollen som apokalypsens råbarkade ledare, just eftersom han bär med sig detta vemod in i dystopin, denna inkapslade sorg i förening med en märklig envishet. Känslan av att allt är förlorat och ändå står jag kvar.

Kanske var det en viss överkonsumtion av tio säsonger ”The walking dead”, och liknande skräckfantasier om världen efter en pandemi som fick mig att börja med Lådan. Ni vet, den där heliga Lådan som jag gissar är ett vanligt sätt för oss medelålders familjefäder att handskas med oron. En papplåda i städskrubben där jag ställde burkar med gulaschsoppa och köttbullar, paket med pasta, ris och mjöl, förpackningar med bönor och linser, barnmatsburkar, blöjor och, förstås toalettpapper.

Varför bunkrade jag alla dessa varor? Det är förvisso ett standardråd från myndigheterna att vi alla ska ha tillräckligt med mat och förnödenheter för att klara oss i tre dygn. Men jag har aldrig förr brytt mig om denna så kallade 72-timmarsregel, så varför börja nu? Fanns det något konkret skäl, gick det rykten om inställda transporter? Kraschat elnät? Plundring av den lokala ICA-butiken? Givetvis inte. Men i sociala medier rapporterades det om hamstring och jag blev stressad och köpte mer än jag behövde.

Sen dess har veckorna runnit vidare. Människor fortsätter avlida i covid-19, regering och myndigheter får svidande kritik, vården är hårt ansträngd, många privatpersoner och företag har fått sin ekonomi slagen i spillror. Men ordning råder på gator och torg, den rädsla och oro som många människor bär på har inte fortplantat sig och skakat vår civilisation i dess grundvalar och, nej, toapappret har inte tagit slut.

Och det slår mig att det som egentligen fick mig att samla ihop den där Lådan var alla timmar framför ”The walking dead” och dess bilder av panik och laglöshet, av krossade fönster och länsade hyllor. Men den sortens berättelser är baseras på den dramatiskt tacksamma, ständigt upprepade lögnen att civilisationens fernissa är tunn, trots att den faktiskt är förvånansvärt tjock, trots att människor, även om utsatts för hårt tryck och hot om sjukdom och död, beter sig förnuftigt och i de flesta fall solidariskt. Vi handlar mat åt grannen, vi stannar hemma över Valborg, vi kramar inte våra föräldrar.

Människan är som art unik i sin förmåga till anpassning, organisation och överlevnad. I verkligheten är vi alla Rick Grimes, envisa överlevare som med hundvalpsögon och krossade hjärtan fortsätter göra det vi måste, en dag i taget, genom en handspritsdoftande, grå tillvaro som förstås bär på sin egen hopplöshet.

Slokörade håller vi upp skyltarna till vår livs kärlek utan att hoppas på någon annan belöning än miraklet att vara vid liv.

Och Lådan? Den åt jag upp. Jag litar på er andra.