Jens Liljestrand
Det är svårt att inte tänka på Herbert Tingsten och hans oförtrutna USA-optimism när man ser den fria världens ledare stå och rekommendera sitt folk att dricka eller ”injicera” desinficeringsmedel för att råda bot på covid-19.
Medan jag skriver den här krönikan tittar jag förstrött på Trumps Twitterflöde och ser att, jaha, hans senaste påhitt är att sprida konspirationsteorin att Martin Gugino – den 75-årige man som i ett omtalat filmklipp knuffas omkull av poliser och lämnas blödande från huvudet – i själva verket är en vänsteraktivistisk provokatör som ramlat med flit och att hela händelsen skulle vara regisserad.
Ingen höjer längre på ögonbrynen. Vid det här laget har alla vant sig vid att USA leds av en babblande narcissist med misstänkt sociopatiska drag.
Nyheten är snarare att han fortfarande stöds av åtminstone var fjärde amerikansk väljare, trots en kraschad ekonomi, rekordhög arbetslöshet, kravaller, tårgas och över 110 000 döda i covid-19. Trots att han förnekar klimatförändringar, fjäskar för Putin, mutar porrskådisar och försöker köpa Grönland.
När vi blickar ner i den bottenlösa avgrund som Donald Trump har kastat ner USA i hoppas vi förstås reflexmässigt att de kommande månaderna blir de sista i hans allt mer bisarra regim och att amerikanerna ska ta sitt förnuft till fånga och resolut rösta bort honom (gärna också hans lismande, ynkliga partikamrater) från makten i november.
Men på sistone har en gryende uppgivenhet smugit sig på: Jag tänker allt oftare att det inte spelar någon roll. Jag läser vad Tingsten skrev 1948 om en ny världsordning under ett amerikanskt ledarskap, ”en ny upplysningstid, under vilken Amerika, liksom förut Frankrike och England, skall vara framstegets bärare framför andra”, och inser att denna upplysningstid, om den alls fanns, definitivt har försvunnit i backspegeln.
För Trump är inte inledningen på USA:s förfall, utan dess sorgliga, närmast perversa slutkapitel. Om man tittar bort från de glittrande fasaderna, kändisarna och fläckarna av obscen rikedom ser man ett sedan länge djupt splittrat och eftersatt land som ekonomiskt går med astronomiska underskott och på över 150 år inte har lyckats skydda den svarta minoriteten från mord och brutalitet.
Hade de senaste veckornas tv-bilder kablats ut från något annat land hade vi skickat dit FN, skramlat ihop pengar och bråkat om hur många flyktingar vi kunde ta emot från detta helveteshål, och världens supermakter hade hyenalikt räknat på hur de enklast skulle kunna länsa det sönderfallande landet på råvaror.
Är det verkligen någon som tror att Joe Biden ska kunna vända på skutan? Att en snart 78 år gammal politiker som tillbringat det senaste halvseklet i Washingtons korridorer nu helt plötsligt ska tända en ljusglimt i detta beckmörker? I mina dystraste stunder tror jag att det landet verkligen skulle må bra av är fyra år till med Donald Trump. Låt honom fortsätta knäcka institutionerna, tillsätta reaktionära galningar som domare, förfölja journalister, driva sin förvirrade, protofascistiska agenda in i kaklet. Först därefter kan man bygga upp landet ur spillrorna. Kanske krävs en civilisationskatastrof av bibliska proportioner för att landet ska kunna uppfylla den potential som Tingsten en gång såg?
Nej, tanken är förstås absurd. Men så är det ju med allt det vi just nu bevittnar, absurt, omöjligt, skrattretande att föreställa sig för bara några år sedan. Trump säger åt sitt folk att dricka desinficeringsmedel och miljontals av hans anhängare lyder.
Den som fortfarande hoppas på att just detta land, just detta folk ska leda världen in i en kaotisk framtid är sjukligt naiv, en drömmare, en hopplös romantiker.
Eller en amerikan.