Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag kommer få det underbart med en SD-ledd regering

Ny sammanställning: LO-kvinnorna överger partiet.
SD-ledaren Jimmie Åkesson. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Om jag tycker alltför synd om mig själv kan jag ju alltid tänka på de som på riktigt drabbas av en högernationalistisk regering, skriver Jens Liljestrand. Foto: GIUSEPPE LAMI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

En favoritfantasi hos extremhögern är tanken på hur det ska bli ”sen”.

Det är i själva verket slutklämmen på många av de hatmejl jag får. ”Sen” kommer såna som jag bli arbetslösa, ensamma, utstötta.

”Sen” kommer vi i PK-eliten att plågas och förnedras.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bilden av STRAFFET är de brunblåas snuttefilt, tröstnapp och våta dröm; så hoppas till exempel Samhällsnytts Mats Dagerlind på ”ett sundare samhälle där rasister som Jens Liljestrand inte sitter i ett redaktionsbås utan i en fängelsecell för uppvigling och hets mot folkgrupp”.

Eftersom vi nu sakta men obönhörligt närmar oss detta ”sen”, är det kanske på sin plats att reflektera lite över vad som egentligen kommer hända med mig efter att SD blir största parti i en borgerlig regering 2022.

Jag kommer nämligen att få det helt underbart.

Tänk nu efter. Jag är en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning i en välbärgad Stockholmsförort. Fundera på en enda högernationalistiskt samhällsförändring, någon gång, någonstans, där min kategori människor drabbas negativt?

Jag tar en kaffe så länge.

Jag kommer med all sannolikhet få lägre inkomstskatt, lägre bensinskatt, mer rot- och rutavdrag. Ökade polisiära befogenheter kanske får inbrotten att minska, kanske får man rentav bukt med drogförsäljningen på skolorna vilket förstås – jag är inte ironisk nu – vore strålande.

Färre flyktingar kommer minska trycket på de välfärdstjänster jag och min familj behöver och med klimatförnekare vid spakarna lär vår Thailandssemester bli bra mycket billigare.

Vad är haken, liksom? Slopad fruktstund på dagis? Haha.

Ur ett krasst egoistiskt perspektiv ser jag egentligen bara tre stora hot med en SD-ledd regering.

1. Att man stryper, slaktar eller stöper om public service enligt dansk eller polsk modell. Trist för mina kompisar där. Samtidigt skulle det kanske gynna ett privat medieföretag som exempelvis Expressen; i USA har flera tidigare krisdrabbade tidningar lyckats vända skutan sedan Trump kom till makten och folk insett allvaret och börjat betala för journalistik.

2. En allmän Sölvesborgifiering av all offentlig kulturell och intellektuell verksamhet där en kombination av snålhet och imbecill nationalism skulle drabba bibliotek, högskolor, statliga museer, teaterscener och så vidare. Trist, igen, en massa kompisar som får det surt. Men själv skulle jag förstås ha råd att betala för att jag och min familj ska ha tillgång till äkta, ej SD-certifierad kultur, konst och bildning.

3. Slutligen symbolvärdet, den allmänna bitterhet och avsky jag skulle känna. Bara att ha Björn Söder som tredje vice talman var som att bli analt penetrerad med en dalahäst – nu ska jag dessutom behöva se Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof företräda Sverige på statsbesök, Nobelfester, EU-toppmöten, dag ut och dag in.

Jo. Onekligen lite jobbigt.

Men om jag tycker alltför synd om mig själv kan jag ju alltid tänka på de som på riktigt drabbas av en högernationalistisk regering. Det vill säga judarna, muslimerna, hbtq-personerna, de ensamkommande flyktingbarnen, de som drunknar på Medelhavet eller dör en plågsam död i något kylutrymme, på alla ungdomar som längtar efter en rimlig klimatpolitik och alla som överlevt massmord och folkmord och förföljelse bara för att se fascismen och intoleransen gödslas i ett av världens fredligaste, rikaste och mest välfungerande länder.

Samt givetvis alla som råkar vara fattiga, arbetslösa, bostadslösa, sjuka, handikappade, ensamstående mammor och så vidare, såna som ofelbart, närmast per automatik får det pissigt med en borgerlig politik.

Men själv kommer jag alltså få det underbart. Ett parti med rötter i nazismen är på väg att ta makten i Sverige och jag kan tryggt se fram emot fyra fantastiska år.

Vid närmare eftertanke är det väl det som är katastrofen.