Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Jag älskade det som Paolo Roberto stod för

Tv-stjärnan togs av polis misstänkt för sexköp.
Paolo Roberto.Foto: LINUS HALLSENIUS / TV4

När en person blir utskämd, stämplad, deplattformerad, kalla det vad ni vill, ekar det offentliga rummet plötsligt av ett tidigare uppdämt, nu fritt forsande förakt. Det blir en folksport att berätta hur mycket man alltid har föraktat personen, ja egentligen har man minsann genomskådat honom hela tiden.

Låt mig därför vara den första att erkänna det: Jag älskade det som Paolo Roberto stod för.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag var knappast ensam. I Stieg Larssons Millennium-trilogi, enligt uppgift de svenska böcker som sålt bäst någonsin, finns han med i romanen ”Flickan som lekte med elden”. Storyn kretsar kring en omfattande sexhandel mellan Östeuropa och Sverige, en traffickinghärva där många högt uppsatta personer pekas ut. Här kliver alltså Paolo Roberto in och besegrar superskurken Ronald Niedermann.

Rent litterärt var det ju töntigt av Stieg Larsson att skriva in en kändis i handlingen och den enda förklaring jag kan finna var att Larsson måste ha varit lite småförälskad i kampsportaren med det stora hjärtat, han som gått från en stökig och våldsam uppväxt till en karriär som föreläsare, tv-profil och (under åren innan Larssons bortgång 2004) aktiv socialdemokrat.

Larssons böcker präglas av både socialistiskt rättvisepatos och en sträng, närmast fundamentalistisk etik, som strikt delar in människor i hjältar och skurkar, goda och onda. Till skillnad från hos exempelvis Jan Guillou finns inga verkliga personer med i hans böcker, bara påhittade romanfigurer. Paolo Roberto är det stora undantaget, den enda människa av kött och blod värdig att kliva in som en ljusets riddare i Larssons moraliska universum och ta upp kampen mot den vidriga traffickinghärvan – alltså den industri som den verkliga Roberto några år senare skulle ertappas med att besöka som kund.

Och nånstans måste ju detta ha känts fullt rimligt; när jag googlar kan jag inte se att någon omfattande kritik riktades mot Robertos gästspel i romanen när den kom ut 2006, eller när filmen, där han förstås också var med, kom 2009.

Själv är jag ett stort fan av Robertos träningsfilosofi och hade länge boken ”Träna en kvart om dagen med Paolo Roberto” (2008) som ledstjärna. Inte bara för att övningarna är enkla att lära sig och sorterade i lämplig svårighetsgrad utan också för tonfallet. ”Nu är det slut på att mysträna!” frustar Paolo åt mig. Det finns en underbar, tough-love jargong i texterna, som förstås lika gärna kan ha skrivits av någon annan. Paolo Roberto var ett varumärke som riktades mot just min typ av konsument – den medelålders kontorsråttan som aldrig kommer iväg till gymmet och behöver en kärv men kärleksfull kompis som får honom att göra de där armhävningarna, situpsen och burpeesarna.

Jag har aldrig träffat Roberto i verkligheten men planerade länge att få honom att komma till Expressens scen på Bokmässan i Göteborg för en kombination av intervju och träningspass. Jag dagdrömde om oss två, med varsitt headset, frenetiskt pumpande på scengolvet inför tv-kamerorna och en larmande publik, han skulle fälla machorepliker i stil med ”svett är bara fett som gråter!” medan jag stånkade och flåsade. I dag är jag förstås djupt tacksam över att det aldrig blev av och att det inte finns några bilder eller filmsnuttar som kan användas för att hänga ut mig som en av hans lärjungar och fanboys.

Vi hade även ”Paolos yoga” (2016) hemma men när vi nyligen skulle sälja vårt hus togs den bort ur hyllan och försvann lika snabbt som en burk krossade tomater eller en flåshurtig bild på Instagram. Vem vet, kanske kommer han en gång att klippas bort ur ”Flickan som lekte med elden” liksom ordet ”negerkung” har strukits ur Pippi Långstrump.

Och jag kommer inte sakna det, liksom jag inte saknar Alexander Bard, eller statyer över sydstatsgeneraler eller rasistiska karikatyrer ur Disneyfilmer. Däremot vill jag att vi någon gång ibland minns det vi städar undan, och begrundar vad som en gång utövade en sådan lockelse på oss. Då och då ska jag tänka på vad, exakt vad, som drev mig in i Paolo Robertos muskulösa famn.

Kanske en kvart om dagen.

 

Tv-profilen erkänner i TV4 att han köpt sex.