Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

En makalöst vidrig historia som fortfarande rullas upp

Om mindre än ett år kan Jean-Claude Arnault släppas ut ur fängelset.
Horace Engdahl på Nobelfesten 2018.Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES
Jan-Claude Arnault vid rättegången i Svea hovrätt.Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT
Matilda Gustavsson har skrivit en bok om skandalen inom Svenska Akademien. Foto: EVELINA CARBORN EXP / EVELINA CARBORN EXP

I mars i år fick jag ett brev från Anders Olsson, dåvarande ständig sekreterare i Svenska Akademien. Jag hade tilldelats Axel Hirschs pris, uppkallat efter filantropen och folkbildaren och instiftat efter hans bortgång 1967. Priset är på 125 000 kronor. Jag ska erkänna att det aldrig föresvävade mig att avböja.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Enligt statuterna ska priset delas ut till författare av ”en under de senaste två åren utgiven levnadsteckning av högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde eller ett betydelsefullt historiskt arbete”. Det är ett fint pris, i listan på tidigare pristagare finns inga tecken på att det skulle ha korrumperats. Det var för en bok jag skrivit och hade inget med mitt jobb som journalist på Expressen att göra, så varför skulle det skada min integritet?

Och sen var det ju stålarna. Jag skulle få barn samma vecka och upplevde, likt de flesta blivande fäder, ett sug efter pengar som närmast tedde sig hormonellt. 125 000 är pyjamasar och blöjor, det är amorteringar, matkassar, handpenning till en bil.

Dessutom kändes det som om stormen kring Svenska Akademien hade blåst över. Jean-Claude Arnault hade dömts för våldtäkt och satt i fängelse, nya ledamöter hade intagit sina stolar eller var på väg in, alla är obefläckade av skandalen kring Arnault, Frostenson och Forum, de flesta dessutom verksamma utanför Stockholm vilket givetvis inte är en slump.

Så har det fortsatt. Svenska Akademiens kris fick nya dimensioner, nya berättelser – Frostensons bisarra, självömkande bok ”K” i maj, ett kontroversiellt Nobelpris till Peter Handke i september, Sara Danius och Göran Malmqvists bortgång i oktober. Att Akademien för bara drygt ett år sedan befann sig i en kris så djup att en upplösning var det mest troliga, har fallit i glömska.

Därför önskar jag att Matilda Gustavssons nyligen utkomna reportagebok ”Klubben”, som berättar om processen bakom, före och efter hennes prisbelönta granskning i Dagens Nyheter, får tiotusentals, nej hundratusentals läsare. Skildringen av hur Jean-Claude Arnault i decennier obehindrat kunde utsätta kvinnor för våldtäkt, trakasserier och förnedring är skakande läsning, som borde delas ut på journalistutbildningar, till kulturbyråkrater, i gymnasieklasser. Någon borde ställa sig med en lastpall utanför Blå Hallen och dela ut den till Nobelfestens gäster. Eller utanför Börshuset den 20 december, så att de digniteter som bevistar Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst får lära sig om den institution de hedrar med sin närvaro.

För den skyddade ju Arnault. Den viftade bort hans offer, även när de vädjade om hjälp. Den lät honom husera i lägenheter där han ostört kunde skända kvinnor. Den gav honom pengar, pengar som uppenbarligen – eftersom ingen på Forum någonsin tycks ha fått pröjs utöver några svarta hundralappar – användes till hans vidlyftiga nattliv, med dyra viner, middagar och taxiresor (det sistnämnda är en av många fängslande detaljer i ”Klubben”, hur de alltid åker taxi till lägenheterna, hur kvinnorna alltid skickas hem i taxi efteråt, alltid taxi genom Stockholmsnatten).

Ett av många vittnesmål i boken handlar om hur ett av Jean-Claude Arnaults offer drogs in i en slavliknande relation, där han genom hot och manipulation utsatte henne för en sexuell förnedring så grov att hennes kräkreflexer försvann.

Horace Engdahl har försvarat sin gode vän med orden: ”Vivörliv är ju inget olagligt som du vet, att uppvakta kvinnor är inte heller olagligt, det är inte alltid impopulärt faktiskt.”

Tänk på de orden nästa gång du ser honom sitta där och jäsa i sin frack på tv-bilderna från Nobelfesten.

Nej, jag ångrar inte att jag tog emot de där pengarna men jag anser att de innebär en moralisk plikt att påminna om vilken makalöst vidrig historia som fortfarande rullas upp och som vi i media inte på långa vägar är färdiga med.

Och i mars nästa år kan Axel Hirschs pris rimligen inte tilldelas någon annan än Matilda Gustavsson. Jag har svårt att tänka mig en bättre ”levnadsteckning av högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde” än hennes berättelse om Arnault, om lakejerna som blundade eller med tindrande ögon hyllade honom, om kvinnorna vars liv och karriärer han slog i spillror.