Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

”Det kanske blir corona som tar mig”, sa pappa

Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Foto: Shutterstock

”Det kanske blir coronan som tar mig”, konstaterar pappa.

Han sitter i telefonköer, försöker komma fram till Karolinska, undrar om det finns ett datum för hans hjärtoperation. Det snöregnar. Viruset sprider sig långsamt och han är en av dem som kanske inte överlever.

”Det är okej”, säger han lugnt och fortsätter baka sin toscatårta. ”Jag har haft ett bra liv.”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Covid-19 kommer och risken att avlida – enligt statistik från Kina – ligger på 3,6 procent efter 60 års ålder, dubblar till 8 procent efter 70, dubblar igen till 14,8 procent efter 80.

Men de torra siffrorna speglar inte verkligheten. Det är de svaga, de sjuka, de som har andra livshotande åkommor som tar smällen.

Min pappa – 72 år i maj – har tagit hand om sig i hela sitt liv. Jag har aldrig sett honom med en cigarett, aldrig sett honom onykter, men en medfödd hjärtsjukdom gör att hans hjärta nu inte kan syresätta kroppen. För att återfå normal hjärtrytm behöver han ett ingrepp som på fackspråk kallas för en ablation. Sist vi sågs låg han på min soffa under en filt och hade 95 i puls. Ringde till Karolinska. Väntade på att bli uppringd. Ringde 1177. Klev upp, pustade tungt vid diskbänken. Bakade en toscatårta och berättade vad som står i testamentet. Sen flög han hem till sitt hus i södra Spanien. Bättre vänta där, tänkte han, där är det i alla fall varmt och soligt.

Det här var för två veckor och tusen år sen, innan världen rasade samman. Nu, medan jag skriver detta, är min mamma (74) på besök. Till skillnad från sin exman är hon frisk och pigg, det är konstrundor på Österlen, vandringar på Bornholm. Var det fel av oss att låta henne resa upp hit? Riskerar hon sitt liv för att fira sitt barnbarns ettårsdag?

Svärmor (71) sitter hemma i Västergötland. Däckad i feber sedan snart en vecka testade hon sig för corona, övertygad om att smittan hade nått henne. Men testet var negativt. Nu är hon bara en vanlig patient, en sån som snällt får hoppas på självläkning, vårdcentralen tar inte emot henne. Hade det varit bättre om hon haft covid-19? Då hade hon fått vård innan sjukhusen hunnit blivit överbelastade, blivit omhändertagen, förhoppningsvis kämpat sig igenom och kommit ut på andra sidan, kanske varit immun. Nu är det bara att vänta.

Och det sjunker in, som en isklump i magen, att det är vad det handlar om för människor över 60, 70, 80 år just nu: att vänta.

Att hålla sig undan smittan tills ett vaccin har tagits fram är orealistiskt, ingen kommer slippa undan covid-19. Det är en rent matematisk fråga – dödlighetsprocent, antalet lediga intensivvårdsplatser, antalet respiratorer, var på kurvan Sverige befinner sig den dag viruset sätter klorna i dina gamla lungor.

Vad ska vi säga till dem? Hur ska vi trösta dem? Hur ska vi under de kommande veckorna och månaderna hantera den oändliga skörheten för vår seglivade föräldrageneration, de som lyssnade på Elvis och Hep Stars och röstade på Palme eller Fälldin, som kollade på ”Dallas” och ”Sköna söndag” och skickade fax och köpte cd-spelare, som dansade bugg och samlade på diabilder och VHS-band och tycker det är konstigt att Ulf Lundell har blivit så gammal.

Pappa har isolerat sig på sin bergstopp utanför Malaga. Spanien har stängt igen, senaste siffran är 11 000 konstaterade smittade. Att åka hem till Sverige för att få hjärtan reparerat finns inte längre. Smittas han, blir han sjuk, hamnar han i respirator får han klara sig utan mig. Dör han får jag klara mig utan honom.

Mamma packar, ingen vet hur länge tågen fortsätter gå. ”Kan du inte bara stanna här?” säger jag. Hon tvekar. Men i Stockholm sprider det sig snabbt, det talas om karantän. Kanske är hennes chanser bättre hemma i Skåne, ensam.

Jag skjutsar henne till tåget. Det är tisdagen den 17 mars 2020 och jag känner mig kriminell som åker runt med en 74-åring i bilen, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell borde hon inte vara med mig, med sina barnbarn, inte åka tåg, inte lämna sitt hem.

Det finns så många saker vi borde säga men vi vet båda vad det innebär att säga dem så vi låter bli. Låtsas att det är ett avsked som alla andra. Kramas försiktigt utanför Centralen, fast vi inte borde, fast vi inte får.

LÄS MER: Hit vänder du dig med fler frågor om corona 

LÄS MER: Här är länderna utan coronavirus 

LÄS MER: Corona delar Sverige: ”Extremt mycket hat”

Missa inga nyheter om coronaviruset! Ladda ner Expressens app – och slå på notiser – för senaste nytt.