Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Det brinner i hela landet – och jag vet vems fel det är

Skogsbräderna i Sverige är större än bränderna i Västmanland 2014. Foto: MATS ANDERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den enda människa jag träffat på senare år som förnekat klimatförändringarna var en äldre svensk man. Han var högutbildad, berest och politiskt konservativ, det där trivsamma, väluppfostrade, golfspelande, gammelmoderata praktexemplaret som köper en ny BMW varje år för att det enligt någon obegriplig ekonomisk kalkyl blir billigare så.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han trodde bara inte på det. Man kunde räkna upp medeltemperaturer, miljökatastrofer och döende korallrev tills koldioxiden sprutade ur öronen. Han ryckte ändå bara på axlarna.

”Naturliga variationer. Överdrivet.”

När argumenten började tryta log han bara stillsamt över rådjurssteken och höll upp ett finger.

”Jag kommer tro på det … när KUNGLIGA VETENSKAPSAKADEMIN säger att det är sant.”

90 sekunder senare hade jag googlat fram en pdf där Kungliga Vetenskapsakademin anser att världen står inför ett hot om katastrofala klimatförändringar på grund av mänsklig aktivitet.

Ny axelryckning. Nytt, mildögt leende.

”Fast jag har ändå lite rätt.”

Den här lilla episoden har gjort mig benägen att skylla alltihop – bränderna, kaoset, svälten, bajskorvarna som flyter i toaletten på grund av vattenransoneringen – på äldre vita män. Äldre vita män är den grupp i samhället vars livsstil allra mest bygger på en överkonsumtion av de tre B:na (Bostaden, Bilen, Biffen) och därmed ansvarar för de största koldioxidutsläppen. Klimatforskare jag känner berättar hur de ytterst få vetenskapsmän som fortfarande motarbetar konsensus, genomgående tillhör en utdöende art av äldre, vita män, för det mesta utan relevant kompetens i ämnet.

Gång på gång drar sig USA ur globala klimatavtal, varje gång tack vare att landet styrs av äldre vita män. Det republikanska partiet är det enda större politiska parti i världen som förnekar klimatförändringarna och domineras förstås av ni-vet-vilka. I Sverige har SD sina starkaste väljargrupper mellan 50 och 75 och följaktligen ett parti som vill spara åtta miljarder på klimat och miljö och har bannlyst ordet ”klimat” från sitt partiprogram.

Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.

Så långt hinner jag tänka i den febriga värme som just nu råder på Kebnekaise fjällstation, där det just nu är 11 grader varmare än normalt. Överallt där man rör sig hörs porlandet från de hastigt smältande snöklickarna. Kebnekaises sydspets, sedan urminnes tider (eller åtminstone den senaste istiden) Sveriges högsta berg, lär efter denna sommar inte längre vara just det. Glaciären på sydtoppen smälter med en meter per år, och nu återstår bara centimeter tills den snöfria nordtoppen är högre. En världsunik händelse som borde stå på alla löpsedlar, som ett exempel på hur den värld vi en gång tog för given snabbt rycks undan våra fötter.

Vi traskar upp mot den slaskiga snöskulpturen, snavar i den sorbetliknande sörjan. Den trevliga sedvänjan att hälsa på folk man möter har etablerats här på leden, och sällan har jag sett så många okända, utmattade människor i ögonen och sagt hej på en och samma dag.

Och det slår mig att här är ju vi allihop. Det hurtiga bögparet och den trötta tanten med stavarna, den biffiga killen i militärkläder som fått kramp och tvingas bryta halvvägs, de gnälliga ungarna och de duktiga papporna, den glädjestrålande indiska turisten, den skäggiga dansken, de sportiga tjejgängen och de sammanbitna, svärande killgängen och överallt äldre, vita män som gör det här för femte eller tionde gången.

Ödmjukheten inför den utmaning vi alla har ställts inför får mig att sluta döma. Det är meningslöst att peka finger, idiotiskt att ge någon skulden.

Men alternativet är förstås ännu mer radikalt: att inse att vi sitter i skiten allihop. En gemensam livsstil har lett till hotet om en gemensam undergång.

Vi vandrar upp och vi vandrar ner. Tillsammans.

 

LÄS ÄVEN Jens Liljestrand: Åk hem, Granen – ditt barn behöver dig mer 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!